Jag är 38 år gammal, men jag är fortfarande rädd för min mamma. Och det tar livet av mig inifrån.
Varje år tittar jag allt oftare i spegeln och försöker påminna mig själv om vem jag är. En kvinna som har uppnått mycket: högre utbildning, en hög position på ett stort logistikföretag i Göteborg, ett stabilt äktenskap, även om vi inte har gemensamma barn. Min man, Henrik, respekterar jag, älskar och ser som min ankare, och hans son från första äktenskapet, Viktor, ser jag sedan länge som min egen. På pappret har jag allt – familj, gemenskap, trygghet. Borde vara nöjd. Men inuti mig bor en rädsla. Ingen tonårsångest, inget vagt, utan något verkligt, kroppsligt. Rädslan för min egen mor.
Jag är 38 år. Jag leder en avdelning, löser komplexa problem, förhandlar med partners, anställer och säger upp folk. Men så fort hon dyker upp – min mamma – så faller allt samman. Knäna viker sig, halsen snörps ihop, händerna blir iskalla, och i mitt inre flimrar barndomsminnen: hur hon drar av mig täcket och rycker mig i håret för att jag inte hunnit diska efter middagen. Hur hon kastar en toffel efter mig när jag är sen hem från skolan. Hur hon skrattar åt mig framför sina senaste friare och jämför mig med andra flickor. Hennes tre äktenskap var ren tortyr. Pappa försvann spårlöst, och jag vet inte ens om han lever. Mamma blev bara hårdare och bitterare med åren.
Henrik ser allt. Han vet – han har varit med. Sett hur jag stelnar till när jag hör hennes röst i telefonen. Hur jag börjar stamma när hon dyker upp oväntat. Han har föreslagit terapi, sagt att jag behöver lätta på bördan inom mig. Men jag… jag kan inte. Jag, en vuxen kvinna, chef, är rädd för att verka svag. Att gå till en psykolog vore att erkänna att jag inte klarar det. Och hela mitt liv har jag låtsats vara stark. Men den här “starka” kvinnan behöver bara ett samtal från sin mamma för att förvandlas till en skakig liten flicka.
Först kom hon “på besök” – några dagar. Sedan blev det en vecka. Hon kom med väskor, rotade i våra garderober, gick igenom papper, underkläder, och en gång tittade hon till och med i min laptop. Vid middagsbordet frågade hon Henrik helt lugnt:
“Har du bytt ut några älskarinnor än, nu när du lever med sådan en tråkig, kylig kvinna?”
Jag kunde inte säga ett ord. Inte ett ljud. Bara stirrade ner i servetten tills Henrik, rasande, körde ut henne.
Men hon stannade kvar. I två dagar till. Med orden: “Jag är din mor. Och du är mitt barn.” Punkt. Med den meningen sopade hon bort alla gränser. All skuld. Allt oönskat intrång.
Och jag kan inte säga nej till henne. Det är min största sorg. Så fort jag hör hennes röst så låser tungan sig. Jag kan inte säga “nej”. Jag säger alltid “Visst, kom…”, fast allt inuti mig skriker: “Nej! Jag vill inte!” Jag ljuger för mig själv, för Henrik, för alla. Och jag hatar mig själv för det.
Igår ringde hon och meddelade helt lugnt:
“Jag har köpt biljetter. Jag kommer den 30 december till den 10 januari.”
Som om det inte vore så att Henrik, Viktor och jag redan planerat nyårshelgen? Vi skulle åka till Stockholm, hyra ett rum, bara vara oss tre. Jag hade till och med tänkt ut en meny. Men mamma bestämde – och så var det. Och självklart kunde jag inte säga: “Kom inte.”
Men den här gången har Henrik och jag bestämt oss. Vi ska åka. Hyra ett hotell. Stänga av telefonerna. Rymma. Hon får komma, kyssa dörren, och göra vad hon vill. Det här är inte hämnd. Det är en kamp för överlevnad. För en nyårshelg till med henne klarar jag inte av.
Ibland är det läskigt att ens erkänna för mig själv, men jag älskar inte min mamma. Jag är rädd för henne. Och jag förstår inte, varför hon hatar mig så mycket att hon fortsätter förstöra mitt liv även nu. Allt jag vill är att leva. Utan tårar, utan rädsla, utan den här eviga väntan på smärta, förödmjukelse, hån.
Jag vet inte om det är en vuxen lösning att fly från sitt stas hem. Men just nu är det det enda som kan rädda mig. Även om det bara är lite grand. Även om det bara är för en stund. Från min mamma, som jag tyvärr inte kan skydda mig mot – inte ens vid 38 års ålder.
