Den kraftiga branden spred sig snabbt genom ladan där våra fjorton nordsvenska hästar stod stallade. Jag, Maja Johansson, var inne i huset när blixten slog ner. Jag kastade mig ut i trädgården och sprang mot ladan, dunkade hårt på dörren för att skrämma hästarna så att de skulle förstå att något var fel.
Min mamma, Ulrika Johansson, sa: Jag tror inte att någon av oss hade varit här om det inte vore för dig. Det är inte första gången jag har rusat in i ett brinnande hus, men varje gång känns det lika skrämmande.
Hela den lilla byn skakade när marken började vibrera. Fönstren skallrade och möblerna hoppade till, men tack och lov blev det inga större skador på något av husen.
Vi har inte haft en jordbävning av den här styrkan på många, många år, om ens någon gång, sa Anita Nilsson på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap när de kontaktade oss efteråt.
Att jag sprang ut och slog larm räddade verkligen våra hästar. Tillsammans lyckades vi få ut dem genom den bakre porten. Ladan gick inte förlorad helt, men det är verkligen tack vare att vi agerade snabbt. Tänker på det ibland när jag känner doften av bränt trä i vinden; allt hade kunnat sluta så mycket värre.
