Denna drömaktiga berättelse slingrar sig genom dunklet i minnet, som om den dansade mellan gråa dimmor och bleka stjärnor en svensk vårkväll. För några månader sedan körde Wilhelm hem från Arlanda där han hämtat sin mor. Medan motorvägen sträckte sig som en nordisk orm genom det blågrå landskapet, såg han plötsligt en flicka stå mitt på vägen. Hon hette Tindra, och hennes namn lät som ett fnitter i vindens sus över sjön.
Han stannade bilen, steg ut, och såg att Tindra var genomvåt – hennes tunna kläder klibbade som andedräkter mot huden. Utan att tänka gav Wilhelm henne sin varma, stickade jacka, luktande svagt av skog och kaffe, och bad henne sätta sig i bilen. Hon talade med en röst genomdränkt av rädsla, och berättade att hennes egen far lyft handen mot henne. Hon ville åka till Centralstationen i Stockholm, kanske sova där, och låta gryningen bestämma nästa steg.
Men Wilhelm, fast rotad i sin svenska själs melankoliska medkänsla, kunde inte lämna Tindra på den kalla stationen. Med ord lika råmande som älgarnas rop, bjöd han henne att stanna hos honom så länge hon ville. Så började Tindra bo i Wilhelms lilla lägenhet, där de lyssnade till regnets smatter mot fönsterblecket och doften av kokt potatis smög genom rummen.
Tre drömska månader slingrade förbi som en evig midsommarnatt. Så, en morgon när dimman låg tjock över Stockholm och fikat stod orört på bordet, bleknade Tindras ansikte. Hon mådde illa, och när sanningen grydde var det som om den svenska midvinterstjärnhimlen exploderade: Tindra var gravid. Wilhelm kände sig först lika förvirrad som en älg på isen, men all tvekan smälte sakta bort likt snö i april. Abort fanns inte ens som ord i hans tankar; istället föll orden tungt och vackert: han friade till Tindra.
Och så vandrar nu Wilhelm stolt genom livet, pladdrande vid fikaborden om hur sagolikt hans fru lagar köttbullar med lingon och hur vackert hon dukar till surströmmingsskiva. Men inom honom vilar något han aldrig sagt högt: någonstans i den svenska tystnaden har han aldrig riktigt lyckats älska henne. Han stannar för att han tycker synd om henne, deras äktenskap hänger i ett drömskt töcken. Men när Tindra ler drömlikt, över kaffekoppen eller hallonpajen då värms något i Wilhelms själ. Och just det kan vara tillräckligt, en stund till, under den nordiska natten där allt kan ske.
