Linnea och jag har alltid varit som systrar, ända sedan vi snubblade omkring på förskolan med grus i skorna och blåbär på kläderna. Livet hade en alldeles egen förmåga att svetsa oss samman ännu mer. Linnea packade väskan och for till Stockholm för att plugga, och där blev hon kvar fixade sig ett jobb, hyrde en liten lägenhet med utsikt mot tunnelbanespåret. Avståndet i mil blev större, men vi släppte aldrig kontakten; varje lov kom hon hem och vi ringde varandra så ofta att våra mobilräkningar kunde ha skrämt en genomsnittlig ekorre.
Själv ville jag inte vara sämre, så när jag fyllt tjugo slog jag till och gifte mig fick en liten dotter med oslagbar smak för knäckebröd och Pippi Långstrump. Och för ungefär ett år sedan bestämde jag och min man att storstaden minsann också behövde en dos av vårt familjeliv. Av en lycklig slump landade vi i ett hyreshus i samma kvarter som Linnea.
Linnea var då tjugosju år och hade varit singel så länge att det nästan verkade som om hon och Tinder hade ett hemligt avtal. Det var för mig fullständigt obegripligt, eftersom Linnea är en sån där typ som folk vänder sig om efter på ICA. Men nyligen meddelade hon, så där mystiskt som bara Linnea kan, att hon till slut börjat träffa någon. Jag blev såklart eld och lågor och insisterade på att få träffa hennes nya Romeo. Hon svarade kryptiskt att “det är inte dags än”.
En månad senare blev dags ändå när Erik, hennes nya partner, flyttade in. Linnea bjöd hem oss på middag och första mötet med honom blev minst sagt spännande. Han såg ut att vara närmare fyrtio än trettio, med en min som antydde att han haft sina bästa dagar med folköl på sunkiga uteserveringar snarare än på gymmet. Hans hår såg ut att ha tagit semester och klädstilen påminde om någon som tappat kartan. Jag och min man utbytte blickar som sa mer än tusen ord. Senare fick jag veta att Erik varken hade jobb eller gymnasieexamen bara ett avslutat grundskolebetyg från någon mindre idyllisk ort i Småland.
Jag kunde verkligen inte förstå varför min begåvade, kloka och vackra vän valt honom han verkade mer förvirrad än någon på Skansen under Midsommar utan blomkrans. Jag försökte ta upp ämnet, milt och försiktigt, men Linnea höjde rösten som om hon ropade över Öresund och bad mig sluta lägga mig i. Hon sa till och med att hon ville skaffa barn med honom, vilket fick mig att drömma mardrömmar om barnvagnar fulla av krossad sill och trötta vinylskivor. Bara tanken på att hon ville bli mamma tillsammans med honom fick mig att sätta min kanelbulle i halsen. Jag fattade helt enkelt inte hur hon kunde göra ett sånt val hur olik smak man än hade blev det här för mig en gåta som Krister Pettersson aldrig skulle ha löst.
