Jag heter Anders och är 47 år gammal. Jag känner att jag inte längre kan leva i den här familjen. Jag önskar att jag kunde skilja mig, men jag är rädd för att ta första steget.
Vi har varit gifta i nästan 20 år, ett decennium av att försöka bli en del av varandras liv, att förstå och stötta varandra. Men nu känns det som en illusion. Jag orkar inte längre låtsas att allt är bra. Jag är helt slut. Hela min kropp säger ifrån, det gör ont i bröstet och jag har oroliga drömmar. När jag kommer hem känner jag en klump i halsen.
Vi träffades när vi var unga och gifte oss när jag var tjugosju och hon tjugofyra. Allt började som normalt: bolån, de första grälen, de första gemensamma planerna. Vår son föddes tre år senare. Det var för hans skull vi stannade tillsammans. Nu är han nitton och studerar på universitetet och har ingen aning om det pris vi betalar för att upprätthålla vår “lyckliga” fasad.
Till en början verkade allt vara normalt. Hon sa att hon inte ville ha barn eftersom jag hade för låg inkomst. Då arbetade jag i en verkstad och monterade möbler. Vi levde sparsamt. Jag tyckte inte det var så farligt tills jag insåg att hon skämdes över mig. På TV såg hon program där kvinnor lär sig vara starka, självständiga och krävande. Det var tillräckligt för att hon skulle börja döma mig i vårt eget hem.
Hon kritiserade mig för allt. För hur jag pratar, hur jag står, hur jag cyklar. Framför andra, särskilt. Vi hade inte mycket kontakt med grannar från början och få släktingar, så det blev inte uppenbart hur giftig hennes ord kunde vara. Men när nya familjer flyttade till vår gata förändrades allt. Vi började umgås med grannarna. Jag hörde hur andra par pratade med varandra med respekt, värme och utan skrik.
Men min fru? Hon höjde rösten mot mig offentligt, anklagade och förnedrade mig. Hon berättade att jag var en “värdelös man” och att hon måste “dra hela lasset.” Hon påstod att hon ensam säkrade vår sons utbildning, trots att jag betalat av hela bolånet på fem år. Jag hade en lön på 5000 kronor i månaden som jag alltid använde för hemmet. Hon tjänade 8000 kronor, och jag undrar vart de pengarna egentligen tog vägen, men jag frågade aldrig, för jag litade på henne.
Men förtroende dör inte av svek utan av konstant besvikelse. Jag känner ingen närhet eller värme längre. Vi ligger i samma säng, men det är kilometer av tystnad mellan oss. Jag vill inte röra henne, prata med henne, inte ens komma hem efter jobbet. Hon irriterar mig till bristningsgränsen. Hennes röst, hennes tonfall, till och med hennes blick är som sandpapper mot nerverna.
Varje gräl är en stridsarena. Jag är alltid den skyldige. Hon har alltid rätt. Hennes ord “du har förstört mitt liv” har blivit som en mantra. Upprepas om och om igen som om det verkligen är jag som förstört hennes liv. Men varför är hon då fortfarande med mig? Varför fortsätter vi den här farsen?
Ibland ser jag kvinnor omkring mig – kollegor, grannar. De kan le, prata mjukt och skratta hjärtligt. De skriker inte på sina män inför andra. Jag söker inte efter en annan kvinna – jag bara jämför. Jämför och undrar: varför blev min fru sådan? Eller var hon alltid sådan, och jag hade bara inte sett det?
Ibland känns det som om jag inte längre älskar henne. Och ibland känns det som om jag fortfarande gör det, djupt inuti. För vad hon var förut. För vår ungdom. För vår son. Men att leva i ständig stress, på en krutdurk, klarar jag inte längre. Jag är inte av stål. Jag orkar inte hantera hennes ständiga missnöje.
Jag drömmer om skilsmässa. Tänker på det varje dag. Men jag är rädd. Rädd för sonens reaktion, för att bli dömd, för att bli ensam. Men om jag ska vara ärlig, är jag redan ensam. Bara en främling står bredvid mig. Och det finns inget värre än ensamhet tillsammans.
