– Pojken, kom till besinnning innan det är för sent! Den där ungen liknar dig inte ett dugg! Din Lina har fått honom med sitt ex, men vill lämpa över honom på dig! Jag vet sanningen!
– Mamma, sluta nu! Emil är min son… Varför ska du alltid ställa till bråk? Jag åker hem nu.
Birgitta Larsson hade uppfostrat sonen ensam hela livet. Mellan henne och Markus rådde en god relation: han var aldrig oartig, inte envis, och skötte skolan väl. När han växte upp blev han ingenjör, precis som modern önskat. Nu var det dags att ordna hans privatliv. Hon hade valt ut en fästmö – den duktiga flickan Lovisa, dotter till hennes väninna Kristina.
På mammans inrådan började Markus och Lovisa träffas, men kärleken blossade aldrig. Efter några månaders plågeri gick de skilda vägar. Senare träffade Markus Elin. Förhållandet blossade snabbt – han såg genast en själsfrände i den vackra flickan. De gifte sig efter tre månader, till Birgittas stora förtret. Ett halvår senare väntade Elin barn. Pojken fick namnet Emil. Allt verkade bra, men svärmodern avskydde sin sonhustru. Vid varje möte muttrade hon, trots att fyra år förflutit sedan bröllopet:
– Titta på vad hon förvandlat dig till! Skrynklig och ovårdad…
– Mamma, jag är inte ovårdad! Skjortan blev lite skrynklig i bilen…
– Sätt dig och ät något! Din kära hustru har väl inte lagat mat.
– Jag äter hemma. Elin lagar utmärkt.
– Jaså minsann! Köttbullar från affären eller pannkakor. Men Lovisa har börjat på konditorkurs. Vilken förtjusande flicka!
Markus försvarade sig bäst han kunde. Han ignorerade moderns klagomål och konfliktsökande. Men Birgitta fortsatte sitt kalla krig mot sonhustrun. Till slut bar hennes taktik frukt…
– Hej kära du… Din Elin verkar undvika mig…
– Hur ska hon kunna komma hit när du hackar på henze konstant?
– Om jag kritiserar finns det skäl! Medan du sitter här, springer hon säkert med sitt ex. Den där värdelöse Viktor! Pojken är ju hans kopia. Hon lurade dig, nu får du försörja deras barn!
Den kvällen grälade Markus våldsamt med modern. Trött på anklagelserna åkte han arg hem.
– Pappa! Pappa! – lille Emil sprang mot honom.
– Hej gubben. Vad har du gjort idag?
– Jag och mamma var på lekplatsen. Där var farbror Viktor. Han köpte choklad och juice!
En misstanke blixtrade genom Markus hjärna – tänk om mamman hade rätt. På kvällen konfrontrerade han Elin:
– Varför träffade du ditt ex?
– Vi stötte ihop av misstag. Han följde oss hem.
– Varför skulle han göra det? Är Emil ens min?
– Markus, hur kan du säga så?
Ett bittert gräl bröt ut. För första gången sedan bröllopet. Efter detta blev konflikterna ständiga. Till slut packade Elin väskorna och flyttade till sina föräldrar i Uppsala med Emil.
Efter skilsmässan tvingades Markus betala underhåll. Han trodde barnet inte var hans, men stämde inte. Birgitta triumferade – nu kunde hon återuppta kampanjen för Lovisa, den “perfekta hustrun”.
Och hon segrade. Markus gifte om sig med Lovisa. Snart visade den nya frun sitt rätta jag. Hon kritiserade honom oavbråtet, krävde lyx och bekvämligheter:
– Irinas man köpte andra päls! Surströms har ny lyxbil. Jag går i fjolårsjacka och åker i gammal Volvo! Är du ingen riktig man?
Femton år gick. Markus slitit på två jobb, medan Lovisa reste och unnade sig allt. Barn vägrade hon – “vi ska leva först”. Birgitta försökte ingripa, men svärdottern satte stopp.
En dag ringde sjukhuset. Birgitta drabbats av stroke. Efter utskrivning krävdes omvårdnad. Lovisa vägrade:
– Jag tänker inte spela sjuksköterska. Placera henne på äldreboende.
– Jag kan säga upp mig…
– Är du galen? Vi har lån på min BMW!
Birgitta hamnade på hemmet. En månad senare avled hon. På begravningen glömde Markus meddela Lovisa om hemkomst. Hemma fann han hustrun i grannens famn. Utan ord packade han och flyttade till mammas lägenhet.
Efter begravningen satt Markus ensam. Bittert ångrade han mammans “råd”. Över fyrtio, utan familj, vänner eller egendom. Till slut kom han ihå på Elin och Emil.
– Emil måste vara nitton nu… Undrar hur han ser ut? – mumlade han i tomma luften.
Nästa morgon köpte han tågbiljett till Uppsala. Han hittade huset, men ingen öppnade. Medan han väntade, såg han en pojke närma sig – en yngre kopia av sig själv.
– Emil… Min son…
– Du?… Varför är du här? – tonen iskall.
– Jag har felat… Du är ju min spegelbild! Var är din mamma?
– Hon dog för tio år sen. I bilolycka.
– Bor du ensam? Behöver du hjälp? Pengar?
– Jag bor med mormor. Vi behöver inget.
Markus fick inte slut på ord. Emil försvann i trapphuset.
– Snälla, öppna! Jag är din far!
Han stod länge i regnet, ansiktet vått av tårar – eller kanske nederbörd? Han försökte kontakta sonen flera gånger, men Emil vägrade träffa honom. Dörren förblev stängd.
