Varför gifta sig när man är en så stilig och framgångsrik kille som jag? tänker han. När ska vi få barnbarn, undrar föräldrarna.
Erik har precis skjutsat hem sin väninna och kommer nu tillbaka till sin tvåa i Solna.
Han steker ett par ägg med skinka, sätter sig vid köksbordet, slår på mobilen som varit avstängd hela natten och börjar kolla missade samtal.
Det var mamma som ringde, muttrar han. Hon kommer väl klaga igen, att jag är så hopplös
Hopplös har Erik aldrig varit. Bra jobb, egen bil och en fräsch lägenhet knappast hopplöst. Men han är ju ändå tjugofem och fortfarande ogift.
Varför ska en så bra kille som jag gifta sig redan? tänker han.
När får vi barnbarn, undrar föräldrarna.
Erik slår mammans nummer.
Hej mamma, hur mår du? undrar han.
Sådär, men det är inget särskilt.
Och pappa, hur är det med honom?
Han har det också bra. Du kanske borde komma förbi och se själv nån gång? Du har ju bara en halvtimme hit med bilen, men vi ser dig knappt. Pappa tänkte börja förbereda landet för potatisen snart.
Idag går det inte, mamma. Men till nästa helg lovar jag att komma.
Du har lovat det där så många gånger, och att ta med flickvännen.
Mamma, nästa helg kommer jag och jag tar med tjejen, det lovar jag! Orden bara slank ur honom.
Fästmön din?
Nej, inte än så länge.
Erik, vad glad jag blir! Vi ser fram emot nästa lördag. Jag ska laga allt du tycker om!
Efter samtalet med mamma sitter Erik länge och funderar:
Varför var jag tvungen att lova det? Vem ska jag ta med som min tjej? Maja? Jo, kanske Jag får sova på saken och ringa henne sen. Visserligen kommer hon inte uppskatta allt det lantliga, och mina föräldrar kommer säkert inte heller gilla henne alls. Men hon kan väl följa med på en fika i alla fall. Äsch, jag går och lägger mig
Han lämnar stekpannan på bordet med lite äggröra kvar och går till sovrummet.
När han har sovit ut kommer han att tänka på sitt löfte till mamma och ringer sin väninna.
Hej snygging! säger han.
Hej Erik, svarar hon kyligt.
Maja, har du inte sovit? Jag kommer förbi nu.
Erik, vi kan inte ses mer. Mina planer har förändrats.
Vilka planer då? nu börjar han bli irriterad.
Jag ska gifta mig.
Jag kommer över nu till dig och din fästman…
Samtalet bryts abrupt.
Erik slänger irriterat telefonen på soffan. Det brukar vara han som lämnar tjejer, inte tvärtom.
Han går in i badrummet, sen ut i köket. Gör sig en kopp kaffe och tänker:
Hur ska jag nu hitta en flickvän till föräldrarna? Ska man börja ringa exen? Då tror de ju att jag menar allvar.
Kaffet blir kallt, samtidigt går larmet på bilen. Han skyndar sig ut till parkeringen bakom huset, varifrån han alltid kan se sin bil, även på natten. Bredvid bilen står en medelålders man, kanske fyrtiofem, och stirrar upp mot hans fönster.
Vad nu då? mumlar Erik.
Han drar på sig skorna och rusar ut.
Ursäkta, vad gör du vid min bil?
Hör du, grabben! snäser främlingen överlägset. Om jag ser dig nära Maja igen, då får du skylla dig själv!
Lägg av
En storvuxen kille dyker plötsligt upp.
Erik hinner säga något, sen svartnar allt.
Erik! Erik, hör du mig?
Över honom böjer sig en stillsam tjej. Han hinner tänka:
Vart har jag sett henne förut?
Hör du mig? Ska jag ringa ambulansen?
Nej, det behövs inte. Jag har allt i bilen, försöker han skämta. Kan du fixa det?
Ja, jag har pluggat till sjuksköterska.
Nu minns Erik plötsligt att han ofta har sett henne i porten intill, de har alltid hälsat, men han har tagit henne för skolungdom. Vad heter hon nu igen? Tjejen märker hans grubblande:
Jag heter Linnea. Bor i trappuppgången bredvid.
Sätt dig, Linnea! öppnar han bakdörren. Förbandslådan ligger där.
Han själv sätter sig fram. Linnea plåstrar om såren.
Det var inget allvarligt, säger hon.
Tack!
Han ser henne i backspegeln, och möter blicken: får jag gå nu?
Ska vi ta en kaffe? Jag hann inte äta frukost än.
Redan nu? ser hon ner på sin urtvättade t-shirt och mjukisar.
Äsch, jag är lika casual.
Nej, det går inte.
Okej, ler han. Vi byter om och ses.
En halvtimme senare kommer hon ut i klänning och enkel sminkning. Erik vill nu hellre bara promenera än ta bilen.
Linnea, vill du ta en promenad i Vasaparken?
Gärna, hon tar honom under armen.
Under hela vägen berättar Linnea saker om sig själv. De slår sig ner på ett litet personligt café och Erik räcker över menyn.
Beställ vad du vill, Linnea!
Hon bläddrar i menyn, verkar mest fundera på priserna istället för maten. Erik inser att hon sällan äter ute.
Han vinkar till sig servitören.
Ta in något riktigt gott till damen och kaffe, tack!
Och till herrn?
Bara kaffe.
Vi har en riktigt fin prinsesstårtbit.
Perfekt.
Efter fikastunden går de hemåt. De skiljs åt vid hennes port…
Arbetsveckan rusar förbi. På fredagen kommer Erik hem från jobbet.
Just det, jag har lovat mamma att komma på lördag med tjej. Vad gör jag?
Han sätter på vattenkokaren, gör några mackor och funderar kring den stundande resan till föräldrarna:
Om jag åker själv kommer mamma bli ledsen igen Jag måste komma på något.
Sen plötsligt känns det självklart!
Jag tar med Linnea! Men jag har inte hört av mig sen förra söndagen Får säga att jag hade mycket på jobbet
Han äter lite, rakar sig, klär sig snyggt och går ut.
Han vet vilket hus Linnea bor i, men där finns femton lägenheter och nu kommer han inte ens ihåg efternamnet. Han väntar ute några minuter, då slås porten upp och ut kommer Linnea i samma kläder som förra gången.
Hon ser honom, tvekar.
Hej Linnea!
Hej Erik! hon strålar.
Ska vi ta en promenad?
Jag måste bara byta om
Jag väntar, säger han leende. En halvtimme?
Jag skyndar mig!
Hon springer upp igen.
Vad är det som händer? undrar hennes mamma.
Mamma, jag ska bara ut och promenera.
Så här snabbt? Med Erik?
Ja.
Men Linnea, varför honom?
Jag är ändå tjugo, säger Linnea generat.
Har du sett vilka tjejer han brukar ha?
Mamma, snälla
Jaja, gör som du vill!
Linnea förstår redan nu att det hela huset snart får veta. Alla vet ju vem Erik är och att Linnea är den tystlåtna i porten. Var, kommer damerna på parkbänken säkert säga i fortsättningen. Men nu bryr hon sig inte.
Hon går ut, försöker att inte möta mammans blick i fönstret, tar resolut Eriks arm och frågar:
Vart går vi?
Vi kan gå till parken, ta en fika, stå lite under månskenet
De promenerar, fikar, står länge och kramas under junimånen. Så ringer hennes mamma.
Linnea, klockan är ett!
Jag kommer, säger Linnea, lite rodnande. Erik, jag måste gå hem.
Jag följer dig
Vid porten kramas de igen. Sen säger Erik på ett sätt som inte inbjuder till diskussion:
Imorgon åker vi till mina föräldrar.
Leif! ropar hans fru när hon ser sonens bil köra in. Erik är här!
Har han kommit ihåg oss nu?
Och han har sällskap! utropar hon glatt och skyndar ut på gården.
Karin möter Erik och hälsar, men ögonen är fast på Linnea.
Hon vänder sig till Linnea.
Vad heter du, hjärtat?
Linnea, säger hon blygt.
Jag heter Karin. Kom in, kom in!
Tack
Leif, pappan, kommer ut och går genast fram till Linnea:
Så äntligen har vår son hittat någon fin. Vad heter du, lilla vän?
Linnea.
Jag heter Leif. Du får gärna säga Leif.
Så varm var inte Linnea beredd på att familjen skulle vara. Hon hade sett framför sig sura ansikten när hon som en vanlig, enkel tjej dök upp med den snygge sonen. Men det lyste av glädje på båda föräldrarnas ansikten.
De går in. Bordet är redan dukat som för hedersgästen!
Frågorna börjar hagla.
Linnea är själv från en vanlig familj och trodde nog lite att Eriks föräldrar skulle vara snobbiga och märkvärdiga men de är lika enkla som hennes egna.
Det känns tydligt att de är glada just för att hon är en helt vanlig tjej.
Efter lunchen går Erik och Leif ut och sätter potatis. Linnea går till Karin i köket:
Får jag hjälpa till att plocka undan och diska?
Såklart! säger Karin med ett varmt leende.
När killarna är klara går hela familjen ut och hjälps åt på trädgården.
När potatisen är i jorden säger Linnea, lite sorgset:
Jag borde nog hem, mamma kommer att bli orolig.
Nej men Linnea, säger Karin, det blir middag nu du kan väl sova över? Ni åker hem imorgon.
Kanske det det hörs att Linnea ändå vill stanna.
Ring till din mamma, föreslår Karin.
Linnea tar upp mobilen, slår numret.
Mamma, kan jag sova här i natt?
Du förstår väl vad det betyder? Du sa att allt skulle gå försiktigt till.
Vad heter din mamma? frågar Karin och tar telefonen.
Birgitta.
Hej Birgitta! Det är Karin, mamma till Erik.
Hej!
Låt Linnea sova över hos oss, det är ingen fara. Vi har ett stort hus, jag sätter dem i varsitt rum.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga
Din Linnea är så fin
De två mammorna fortsätter prata länge.
Nästa dag, på kvällen, är det dags att köra mot Stockholm igen. Karin har packat ner massor från trädgården åt dem. Hon riktar sig mest till Linnea:
Här är en kasse till Erik och två till dig, gumman.
Men Karin, varför så mycket?
Där i stan äter ni ju bara halvfabrikat. Det är därför du är så tunn!
Sen går hon fram till Erik som pratar med Leif:
Har ni varit och bokat tid hos Skatteverket än?
Mamma! Så långt har det inte kommit
Då får du prata om det!
Vi funderar, mamma.
Du tappar en så bra tjej, hon viftar med fingret. Och några fler presenterar du aldrig!
Så fort bilen rullar ut från gården tar Karin upp mobilen:
Birgitta, nu har vi skickat iväg dem! Allt är okej. Jag har skickat med lite godsaker.
Inte behövdes det väl, Karin?
Det känns så bra! Snart är vi nog släktingar.
Ja du, men det hörs att Birgitta faktiskt är nöjd.
Erik är tjugofem, egen lägenhet, bil, allt man kan önska. Vad mer kan man begära? Men vad har din Linnea i huvudet?
Kanske är det kärleken som snurrar runt allting just nu.
Tja, om inte vi styr upp det går det väl aldrig! skrattar Karin och är fullt inställd på giftermål för sonen.
Din Erik är en riktigt stilig kille
Och din Linnea är både fin och driftig!
Jo, hon sköter både hem och matlagning sedan länge
Erik kör undan bilen och ler lite för sig själv. Linnea står ut med tystnaden till slut:
Varför ler du, Erik?
Du gillades verkligen av mina föräldrar.
Jaså, säger du det?
Mamma sa att jag inte får släppa taget om dig.
Och du?
Jag tänker inte göra det!
Och de tittar på varandra, båda med den där blicken som bara nyförälskade har.
Följ oss för fler historier och lämna gärna en kommentar!
