Varför äter du så mycket? – ropade Magnus högt bland de inbjudna gästerna, – du har blivit som en fet gris…
Elsa log nervöst under kollegornas medlidande blickar och fnittrade medan hon som alltid försökte vända allt till ett skämt:
– Älskling, du tycker om mig oavsett, och det här köttet är så gott, – sa hon och fortsatte äta, även om varje tugga var svår att svälja. Hon kunde inte erkänna inför alla att det gjorde henne så ledsen att hon var nära till tårar.
Denna mask av en lycklig hustru hade fastnat så hårt att det var svårt att skilja mellan riktiga känslor och fasad. Från första dagen av äktenskapet stod valet mellan att uthärda hans kommentarer med ett skämt eller lämna honom. Men att lämna skrämde henne; vem skulle vilja ha henne annars?
Hon tänkte att sådana småsaker kunde förlåtas. Men med åren blev dessa småsaker fler och fler och vad hon än gjorde hördes hans kritiska röst i hennes huvud: du kan inte laga mat; vem diskar på det sättet? titta på dig själv – hur du ser ut!
Med varje ord trodde hon mer och mer att hon var tjock, ful, oönskad och inte kunde göra något rätt. Hon lärde sig att le när han förödmjukade henne offentligt, att svälja tårarna och tiga när han pratade om sina snedsteg.
Hon förlät och trodde att hon hade tur med sin man. Vem skulle annars ta emot henne? Och folk skulle döma om hon lämnade.
När gästerna hade gått städade hon bort från bordet och staplade trött porslinet i diskhon. Festen hade varit misslyckad. Magnus hade druckit för mycket och låg på soffan och mumlade för sig själv.
– Elsa! El-e-e-lsa! Kom hit, min lilla ko! – hans tunga sluddrade.
Hon svarade inte. Hon ville gå ut i natten och vandra på mörka gator, bara för att slippa höra och se hans fulla ansikte.
– Elisabeth! Elsa! – han gav sig inte.
Hon gick in i rummet och torkade händerna med en handduk:
– Vad vill du?
Magnus försökte resa sig men föll ned från soffan istället. Hans ansikte var rött, som det blev varje gång han drack, skjortan hade åkt ur byxorna och magen hängde över kanten, blicken flackade och han kunde inte fokusera.
– Kom hit!
– Lägg dig och sov, klockan är mycket, – svarade Elsa och rynkade på näsan åt spritdoften. Hon gick fram för att hjälpa honom upp, men han grep tag och drog med henne ner på golvet. Hon försökte knuffa bort honom men han var som en björn och började kyssa hennes hals och mun med sin alkoholandedräkt.
Då hände något i hennes sinne. Hon vred bort huvudet, undvek hans blöta kyssar, puttade undan honom med full kraft och reste sig. Han föll baklänges, låg stilla med armarna ut åt sidorna och tittade oförstående på henne.
Där såg hon: mannen som hela livet kritiserat varje steg hon tog. Nu låg han där, full och fet, inte ens kapabel att ens steka ett ägg utan hjälp, att handla utan guidning från henne, att hitta sin skjorta utan hennes råd, och tyckte sig fortfarande vara överlägsen. Han trodde världen kretsade kring honom och hon hade hjälpt honom i den tron genom åren, accepterade alla förolämpningar och upprätthöll fasaden att han bestämde och var husets självklar ledare.
Och först nu förstod hon – hon behövde honom inte. Hon ville inte leva såhär längre, inte se honom varje morgon, inte lyssna på fler elakheter, inte få medlidsamma blickar från främlingar när han skrek på henne. Hon var trött, det räckte nu.
– Elsa! Vad håller du på med? Va? Elsa? – hans röst klarnade lite inför hennes blick.
– Jag lämnar dig, – sa hon enkelt och gick för att packa sina saker i sovrummet. Det kändes som en sten lyfte från hennes bröst.
– Vad? Vart ska du ta vägen? Elsa! Kom tillbaka!
Men hon lyssnade inte längre. Hon öppnade den gamla resväskan och började långsamt packa sina saker.
