Vår generation var vänligare, ärligare, mer mänsklig… och verkligen lycklig
För varje år som går blir jag alltmer övertygad om att den värld jag växte upp i inte går att få tillbaka.
Jag blir äldre. Min generation börjar försvinna, och med den försvinner också den känsla av gemenskap som en gång gjorde vårt liv meningsfullt och fyllt med gemensamt arbete.
Nu sätter jag på TV:n och ser samma sak: översvämningar, förstörda vägar, skräp på gatorna, kaos. Och oändliga anklagelser – det är alltid makten, tjänstemännen, affärsmännen som är skyldiga, men aldrig människorna själva.
Jag tittar på de unga och inser – något har gått snett. De klagar, kräver och protesterar. Men vi på vår tid tog tag i saker och gjorde dem.
Vi byggde landet med våra händer
Min generation är efterkrigsåren, tiden för stora byggen. Vi satt inte på kontor, skrev inte klagomål eller krävde kompensationer. Vi byggde upp landet från ruinerna, skapade det så gott vi kunde, för vi trodde – vi gjorde det inte för någon annan, utan för oss själva och för våra barn.
Vi byggde vägar, tunnlar, broar. Vi satte upp företag, arbetade på fälten, skapade ett system av vattenreservoarer som underhöll jordbruket. Och vi byggde inte bara, vi höll allt i ordning.
Jag växte upp på landsbygden, nära en å. Vi visste att om vi inte tog hand om fåran, kunde vårfloden få vattnet att rinna över och översvämma husen.
Men ingen väntade på att ”specialister” skulle komma.
På våren och hösten samlades hela byn. Vi rensade bäcken, tog bort hinder, fällde gamla träd som kunde blockera vattenflödet.
Ingen krävde pengar. Ingen väntade på order ”uppifrån”.
Efter arbetet lade vi ut filtar på gräset, tog fram godsaker ur väskorna och bjöd varandra. På kvällen tog någon med sig ett dragspel, och hela byn sjöng.
Vi var en enda familj.
Idag är folk annorlunda
Nu vill ingen ta ansvar för sitt eget liv.
Jag ser unga killar, starka, friska, som klagar på sociala medier om att bron utanför deras fönster har rasat ihop eller att ett rör har gått sönder, att de skriver till kommunen men får inget svar.
Och jag vill fråga:
”Vad har du själv gjort?”
Varför har du inte samlat dina grannar, gått ut och städat, förstärkt, reparerat? Varför väntar du på att någon ska komma och lösa dina problem?
Jag försvarar inte makthavarna. De har sina synder – de har glömt att deras jobb inte bara är att sitta på kontor och lova.
Men människorna har också förändrats.
Idag tänker var och en på sig själv.
Någon försöker tjäna på allt de kan, säljer mark som har fött generationer, pumpar ur vattenreservoarer för egen vinnings skull.
Och när olyckan kommer, rycker de på axlarna: ”Vad kunde vi ha gjort?”
Jag är stolt över min generation
Jag vet att vi kallas ”gamla”. Att folk skrattar åt våra vanor, åt vår uthållighet.
Men vet ni vad?
Jag är stolt över hur vi levde.
Stolt över att vi visste vad arbete innebar.
Att vi inte gömde oss bakom andras ryggar, utan löste problem själva.
Vi väntade inte på hjälp från staten – vi byggde våra liv med våra egna händer.
Vi var vänliga. Äkta.
Ärliga.
Mänskliga.
Vi levde, vi existerade inte bara.
Och vi var lyckliga.
