”Ska man verkligen bli vän?”
”Pappa, kom igen nu! Du gör det så krångligt. Det här är ju inte något dumt, det är bara ‘Klasskamrater’”, sa Oskar och försökte förgäves få sin far att registrera sig på den sociala plattformen i över fyrtio minuter. Men fadern stod emot.
”Nej tack!” Fadern gömde sin knapptelefon, där den tionde aktiveringskoden just kommit in. ”Ni får hålla på med era nätverk, men låt mig vara. Jag har nog med beroenden som det är.”
”För att umgås, pappa. Du kan hitta gamla klasskompisar, kollegor, kamrater från lumpen…”
”Gud bevare mig!” Fadern kastade telefonen ut genom fönstret i panik, men den gick sönder inte – de bodde på bottenvåningen. ”Hälften av dem är ju redan borta! Jag hinner prata med dem sen.”
”Men den andra hälften lever ju. Prata med dem istället. Förutom mig och Klara pratar du bara med telefonförsäljare.”
”Och till skillnad från er lyssnar de på mig! Igår snackade jag i tre timmar med ‘Sara’ från ‘Kundservice’. Visste du hur jobbigt det är att sälja extra tjänster efter stängning?”
”Kan du inte bara prova? En vecka. Om du inte gillar det, ska jag låta dig vara.”
”Okej. Men då går du på fotboll med mig i maj”, sa fadern och satte villkor.
”Jag har redan sagt att jag är på jobb i Göteborg då”, sa Oskar medan han rotade i buskarna efter telefonen.
”Du sa att det kanske inte behövdes”, ropade fadern ut genom fönstret.
”Kanske. Vi får se. Ge mig fem minuter, så ordnar jag allt. Då kan du umgås som en normal människa.”
Sonnen återvände med telefonen och satte sig vid datorn.
”Vad ska jag med den här världen till…”
”Sade du något?”
”Regga mig bara, din digitala langare.”
Idén med ‘Klasskamrater’ hade Oskars fru drivit länge. Svärfadern ringde nämligen ofta vid olämpliga tillfällen och kunde prata i en halvtimme. Dels kunde han berätta sina tråkiga historier för andra, och dels kanske han gick ut mindre. För gamlingar hade en tendens att vandra iväg mot horisonten. De gick efter extrapris på bröd och försvann sen i hela länet.
”Du pratar om min far”, påminde Oskar.
”Ja, och jag drar slutsatser efter mig själv”, svarade frun.
Där slutade diskussionen.
”Oskar, någon okänd försöker lägga till mig”, ringde fadern samma kväll.
”Perfekt! Lägg till honom, så kan ni prata.”
”Oskar, jag har aldrig sett honom förr. Hur känner han ens till mig? Jag har inte ens varit inne där.”
”Vi fyllde i dina uppgifter – skola, jobb, militärtjänst, intressen. Ni kanske gick i samma klass…”
”Oskar, det var ju för tusen år sen!”
”Då delade ni kanske på ett vildsvin. Testa, prata lite. Ni kanske har gemensamt. Jag måste jobba nu.”
”Åh, Oskar, vilket besvär…”
Nästa samtal kom först fyra dagar senare:
”Oskar, kan du hämta mig från stationen?”
”Stationen? Vad gör du där så här sent?” undrade sonnen och tittade på klockan. Frun hade haft rätt – fadern höll på att bli en riktig gammal vandrare.
”Väntat på bussen i fyrtio minuter. Kunde gått, men hjulen på resväskan gick sönder.”
”Stanna där, jag kommer!”
”Självklart – jag har ju lyckats nå min egen privatförare.”
På bänken utanför stationen satt fadern – rakad, städad och med nya skor.
”Var har du varit?” frågade Oskar och lade in väskan i bilen.
”Hos Kalle Berg. Han bor i Uppsala”, muttrade fadern trött.
”Var du i Uppsala? Det är ju fem timmar bort! Vem är Kalle Berg? Har aldrig hört talas om honom.”
Oskar spände fast sig och fadern innan han började köra.
”Min vän. Från ‘Klasskamrater’.” Fadern stirrade ut genom fönstret, försjunken i tankar. ”Fast vänskap är väl att ta i. Han hejar på Hammarby, och du vet vad jag tycker om dem…”
”Vänta lite”, saktade sonnen ner över ett farthinder. ”Ni träffades nyss, och du åkte direkt till honom?”
”Självklart!” Fadern såg förvånad ut. ”Jag lägger inte till vem som helst. Man måste ju se vem det är – prata, titta dem i ögonen, veta vad de lever för, vem de röstar på.”
”Pappa, det är inte så sociala medier fungerar. Ni kan snacka på distans. Det är ju det som är grejen.”
”Och barn skaffar man också på distans numera?”
”Va? Vad har det med saken att göra?”
”Allt, Oskar! Jag umgås inte med folk jag inte träffat. Mina vänner ska vara pålitliga. Punkt.”
”Okej, lugna dig!” Oskar förstod att han kunde skrämma fadern tillbaka in i ensamheten. ”Men säg till i förväg nästa gång. Jag måste veta var du är.”
”Uppfattat!” Fadern gjorde en osynlig honnör och bad sen Oskar köpa en ny telefon med internet.
Nästa samtal kom en lördag när Oskar var på jobbresa:
”Jag ska till Malmö. Hemma på måndag.”
”Pappa, jag har dålig täckning. Sa du att du skulle till Malmö?”
”Täckningen är bra. Just dit. Jag har två nya vänner där. Vi tjänstgjorde i samma bataljon, fast olika år. Du behöver inte oroa dig – jag kan beställa taxi via app nu.”
”Pappa, är du galen? Stanna hemma! Jag kommer snart, och vi går på fotboll. Inget Malmö!” Sonnen insåg att han öppnat Pandoras ask och måste stänga den.
”Förlåt, Oskar, flyget går. Vi ses på fotbollen.”
***
Några dagar senare kollade Oskar sin fars vänlista. Fem stycken. En var från hemstaden, men “Saga Lindén” bodde långt uppe i Norrland. En kall kåre gick längs ryggen på Oskar.
Hemma skulle han gömma faderns pass, men det var redan för sent – han hade åkt till Visby. De ses inte på två veckor. Fadern var solbränd, hade en konstig tröja och – värst av allt – en tatuering av sitt favoritlag.
”Tatuerades av Moa från Örebro. Bra tjej. Vi träffades i en grupp för kreativt träslöjd. Hon och hennes man kommer på lördag. Vi går på fotboll.”
”Vilken Moa? Vilken fotboll? Pappa, du skulle ju med mig!”
”Kom med oss då, ta med din fru. Vi är ju vänner. Fast jag skickade vänförfrågan för tre veckor sen, och hon svarar inte.”
”Jag kan inte, jag har Göteborg…”
”Varför klagar du då? Jag flyger dit på måndag – har en ny kompis där. Vi kan tr”Men när Oskar kom hem och tänkte på allt, insåg han att det kanske var värt att göra som sin far – för ibland är det bättre att ha fem riktiga vänner än femhundra okända.”
