“Du får inte ens drömma om skilsmässa! Ingen i vår familj har någonsin sjunkit så lågt! Du gifte dig med henne, nu får du stå ditt kast! Du bäddade din säng, nu får du ligga i den – och våga inte fläcka ner vår familjs heder med det här vansinnet!” Så har min mamma skrikit åt mig i åratal. Varken hon eller min bror, Lars, ger mig minsta lilla stöd. Deras svar är alltid detsamma, som en trasig skiva: “Bit i det sura äpplet! Alla lever så här!” Men jag är fullkomligt utmattad av det.
De har rätt i en sak – jag valde min fru själv. Ingen tvingade mig. Det var mitt val, och bara mitt. Men på den tiden var jag blind, jag såg världen genom något löjligt rosa filter, omedveten om den brutala verkligheten. Sen krossades filtret i tusen bitar. Vi gifte oss för fem år sedan i en sömnig liten by i Norrland, nära Kiruna, där alla känner till varandras hemligheter. Efter bara ett år som gift insåg jag att det här livet är en mardröm jag inte kan vakna ur. Det handlar inte om att romantiken bleknat eller att vardagen slitit ner mig. Nej, jag såg äntligen min fru, Klara, för vem hon verkligen är – och hon är inte alls den kvinna jag trodde jag tog som min hustru.
Det visade sig att hon inte är den lugna, hemtrevliga typ jag föreställt mig. Hon är en lat, likgiltig slarver som inte bryr sig om något annat än tv:n och skvaller med grannarna. Först var jag glad – vi stannade hemma tillsammans, mysigt, som en riktig familj. Men sen slog det mig: hon har inga intressen, ingen drivkraft. Hon förbjuder mig att gå någonstans, till och med att träffa mina vänner, och skäller: “Du är en gift man nu, din plats är här hos mig!” Jag trodde det var svartsjuka, men nu ser jag – det är ren bekvämlighet. Hon vill ha mig som hennes tjänare, som hämtar, bär och lyder hennes minsta vink medan hon latar sig.
Jag trodde tidigare att hon var en briljant kvinna, underskattad på jobbet. Nu är det glasklart: hon är värdelös, lättjefull och uppblåst av sig själv. Folk har sagt åt henne gång på gång att skaffa sig nya kunskaper, att utvecklas, men hon fräser tillbaka: “Jag kan redan allt jag behöver!” Och så sitter hon där, fast i sin egen stagnation. Här är jag, fast med en lat, falsk klump som saknar ambition, som ibland muttrar och ibland startar bråk. Hon har alltid varit sådan – jag var bara för dum för att se det. Kärleken måste ha förblindat mig. När jag insåg att min fru inte är en klippa jag kan luta mig mot, utan en dödvikt som drar mig ner i avgrunden, började jag tänka på skilsmässa. Först försökte jag skaka liv i henne, få henne att växa, men snart förstod jag: hon kommer aldrig att ändra sig. Allt jag får är gräl och skrik.
Sen kom chocken – hon var gravid. För en kort stund blev hon livligare, började fixa och dona, till och med skaffade ett nytt jobb. Jag tillät mig själv att hoppas. Men det varade inte – hon sjönk tillbaka i sin lata träskvärld. Jag försökte öppna mig för mamma. Mina vänner hade försvunnit – jag hade slutat träffa dem för att inte reta upp Klara. Men att prata med mamma hjälpte inte. Hon avfärdar mig: “Du hittar på allt själv! Du har det bra, och du blåser upp det till något enormt. Hon dricker inte, hon slår dig inte, hon är inte helt overksam. Öl räknas inte. Ingen älskare heller. Hon går till jobbet!”
Jag nämnde skilsmässa första gången när vår son, Emil, fortfarande var en liten bebis. Mamma hävdade att det bara var utmattning från sömnlösa nätter. “Vart ska du ta vägen? Du bor i hennes hus, du har inget jobb, med ett barn i släptåg. Kom inte krypande till mig! En man ska stå vid sin frus sida och härda ut. Sluta med det där tramset!”
Jag funderade på saken och lugnade ner mig ett tag. Men tanken på skilsmässa gnagde vidare i mig. Varje dag med henne blir mer outhärdlig. Pengarna är alltid knappa, och hon har fräckheten att skylla på mig: “Du tjänar inte tillräckligt, du slösar för mycket!” Hon ser inte minsta fel hos sig själv. Hon lyfter inte ett finger hemma. Jag försökte lätta mitt hjärta för mamma igen, och hon sa: “Det blir lättare när du börjar jobba igen.” Men när jag tog upp skilsmässa en gång till exploderade hon: “Vad tror du att du håller på med? Tror du det är en dans på rosor att vara en frånskild pappa? Emil kommer att växa upp utan mamma! Vill du förstöra den här familjen? Våga inte dra skam över oss! Hur då? En frånskild son med ett barn i famnen – det är skammen!”
Hon pekar hela tiden på Lars som något slags helgon: han står ut med sin fru, även när hon ger honom en örfil ibland, och han sticker inte – barnen mår bra. Men är det normalt? Visst, jämfört med honom kanske mitt liv verkar uthärdligt. Men det här är inget liv – det är ett jävla lidande!
De senaste månaderna har Klara blivit ännu fräckare: “Om du inte gillar det, packa dina saker och dra!” Och vart ska jag gå? Mamma tar inte emot mig. Jag har inga pengar att hyra något. Emil är bara ett år gammal, och jag är redan på bristningsgränsen. Jag ringde min gamla chef, Nils, och pratade ut från hjärtat. Han är villig att ta tillbaka mig, men vad gör jag med Emil? Vem skulle ta hand om honom? Och var skulle vi bo? Jag skulle åtminstone behöva hitta ett rum någonstans.
Och vem ska hjälpa mig? Nils är min enda chans. Om han kommer med något vettigt, tar jag det utan att tveka. Jag bryr mig inte om vad mamma säger, vad släkten tycker. Jag är trött på att böja mig baklänges för alla andra. Jag vill leva mitt liv, inte ruttna i det här helvetet för evigt. Det kan inte bli värre än så här. Jag ska ta mig upp, kanske inte idag, men jag ska reda ut mitt liv på ett eller annat sätt.
