Hela livet drömmer Sven om en son. Han har till och med valt ett namn – Tim. Men ödet ville annorlunda, och i familjen växer tre döttrar upp.
Frun Elin är inte nedslagen:
– Men titta vad vackra de är, våra tjejer! – säger hon.
Sven nickar och ler. Självklart älskar han sina smarta små flickor. Ändå känner han ibland en liten sting av avund när han ser grannen sparka boll med sina söner.
– Men snälla, Sven! Din Maja går på karate. Hon slåss bättre än någon kille, – säger hans kompis.
Sven skrattar. Maja är tio år och verkligen en tuff tjej. Hennes systrar – sjuåriga tvillingarna Klara och Stina – har också pigga personligheter.
Men drömmen om en son lämnar honom inte…
Döttrarna har också en dröm – ett husdjur.
– Nej, jag står inte ut med ett ständigt skällande väsen i hemmet, – avfärdar Sven deras böner om en hund.
– En katt förstör alla tapeter. Hamstrar stinker. En papegoja är alldeles för högljudd, – avvisar han alla förslag.
Flickorna rynkar pannan och blir nästan arga.
– Men hos kompisarna Lisa och Ella bor det två hundar! Och det går ju bra! – muttrar Maja, men pappa är obeveklig.
– Vi hittar på något, – tröstar Klara, som aldrig ger upp.
Svens födelsedag närmar sig. Flickorna sitter i Majas rum och diskuterar vad de ska ge pappa.
– En termos? Raksvårdspaket?
– Men nej! Det är alldeles för ointressant!
– Tänk ut något själv då, om du är så smart! Vi ritar ett kort! Det är bara två dagar kvar!
– Snacka om dagis, lägsta avdelningen! Presenten måste vara överraskande och minnesvärd! Det säger mamma.
Diskussionen har pågått i en halvtimme och håller på att urarta till bråk när telefonen plingar.
– Maja, har ni slängt soporna? – frågar mamma.
– Självklart… vi har gjort det. Allt är slängt. Kommer du snart hem? – ljuger Maja utan att blinka. Och när hon hört att mamma dröjer, börjar hon snabbt göra sig redo.
– Vi följer med! – ropar tvillingarna.
– Ska vi allihopa gå ut med en enda soppåse? – säger Maja surt.
Men efter några minuter är hela gänget ute ur porten.
– Hör ni? Det låter från soporna, – viskar Stina.
De stannar upp och nickar. När de kommer närmare hör de ett ynkligt jamande från en container.
– Någon har väl inte stoppat en katt där? – säger Maja tveksamt.
Klara rycker på axlarna och börjar energiskt dra ut påsar som fyller containern.
Systrarna hjälper till, snörvlande. Katten jamar förtvivlat, som om den vet att hjälpen är nära.
– Hoppas den inte hoppar på oss. Varför har den inte krupit ut? Är den fast? – stönar Maja och lutar sig över kanten.
På andra sidan jobbar Klara och Stina.
Efter några minuter har de svaret:
– Är vuxna helt galna? Att stoppa en katt i en plastpåse och slänga den! – säger Maja indignerat medan hon knyter upp den prasslande påsen där en skräckslagen röd katt sitter.
– Så vacker och gosig! Hur kunde någon slänga stackaren? – suckar Stina.
Katten klättrar genast upp i hennes famn och trycker sig mot henne, darrande.
– Vad håller ni på med, era små ligister? Hela soporna ligger utspridda på vägen! Jag ska klaga hos era föräldrar. Så här kan ni inte hålla på bara för att pappa och mamma inte är hemma! – skriker tant Gun-Britt över hela gården.
Det är meningslöst att argumentera med den barska kvinnan. Hon närmar sig snabbt, trots sin höga ålder.
– Spring, – beordrar Maja.
Och flickorna rusar mot porten. Efter sig hör de Gun-Britts ilskna skrik.
– Puh, det gick nog bra, – flämtar Klara och stänger ytterdörren.
– Hon kommer att klaga. Kom ihåg när vi slog sönder fönstret i trappuppgången? Då stod hon där direkt och berättade för pappa samma kväll, – fnyser Maja.
Samtidigt går Sven hem från jobbet. Han är på strålande humör. Helgen och födelsedagen väntar. Han har alltid älskat den här högtiden och ser fram emot att fira med familjen.
Plötsligt dyker en spådam upp bredvid honom.
– En oväntad gåva väntar dig, min vän! Du kommer att bli glad, du kommer att skratta! – säger hon snabbt, rör vid hans hand och går därifrån.
”Konstiga spådamer nu för tiden. Förr bad de om att få smörja handen med silver”, tänker Sven och struntar i hennes ord.
Hemma pågår en livlig diskussion.
– Vet ni vad mamma ska ge? – frågar Maja systrarna, men de rycker på axlarna.
– Jag frågade, men hon sa att det är en hemlighet. Vi får veta när det är dags, – svarar Klara.
Det är konstigt. Mamma brukar alltid planera pappas fest tillsammans med dem.
– Jag såg att hon lade något i ett presentkuvert. Kanske ett presentkort på en weekendresa? Kom ihåg att de drömde om en semester tillsammans? – säger Stina fundersamt.
– Kanske. Men vår överraskning blir minst lika bra. Och den kommer att bli oförglömlig för pappa, – fnittrar Maja.
– Huvudsaken att han inte upptäcker den i förväg, – säger Klara och lägger fingret mot läpparna.
Då ringer det på dörren och flickorna springer och öppnar. Föräldrarna står där.
– Ni är väldigt tysta idag. Erkänn direkt, vad har ni hittat på nu? – säger Elin och granskar döttrarna.
Men flickorna försäkrar att allt är bra.
– Vi har till och med slängt soporna! – rapporterar Maja.
– Jaha, det var bra. Men varför är det så blött vid handfatet? – frågar mamman och går mot tvättstället.
Flickorna utbyter blickar.
– Förlåt, mamma, jag skulle tvätta en tröja. Den blev lite smutsig, – säger Stina med nedslagna ögon.
– Ingen dag utan äventyr! – skrattar Sven. Han är på gott humör.
Flickorna går till sina rum utan protester och lägger sig att sova.
– Vilket lag… De är så lydiga idag. De förbereder nog en överraskning, – ler Sven och kysser sin fru.
– Det ser mer ut som lugnet före stormen, – svarar Elin skeptiskt. Hon känner sina döttrar alltför väl…
De har precis somnat när ett ljud hörs från Majas rum.
– Jag tyckte jag hörde ett jam, – viskar Sven sömnigt.
När de kommer in i flickrummet sitter Maja och Klara.
– Jag hade en mardröm, men det är bra nu. Får jag sova hos Maja? – frågar Klara.
– Självklart, gumman. Behöver ni hjälp? – frågar Elin.
Flickorna nickar, och resten av natten är lugn.
På födelsedagsmorgonen sover Sven dåligt. Han drömmer mardrömmar om en rödhårig spådam som jamar och stirrar på honom med knallgröna ögon.
Till slut öppnar han ögonen och fryser. Rakt på hans bröst sitter ett rött odjur och borrar blicken i honom.
– Mjau, – hälsar monstret.
– Aaaah, – flämtar Sven.
Elin rusar upp och försöker förstå vad som händer.
– Vad? Vad är det? – stammar födelsedagsbarnet och stirrar på den röda katten som redan försöker krypa ner vid hans fötter.
Elin blinkar förvirrat.
– Oj, pappa! Du har redan sett vår överraskning! – säger Maja och försöker låta hurtig när hon kommer in i rummet.
Bakom henne dyker tvillingarna upp:
– Grattis på födelsedagen, pappa! Vi har fixat en minnesvärd present. Träffa Måns. Han är snäll, lugn och väluppfostrad. Förresten, han har bott här i två dagar, och ni märkte inget. Alla soffor är hela, och tapeterna också, – pratar Klara och Stina i munnen på varandra.
Elin skrattar när hon ser Sven gapa efter luft.
– Oroa dig inte, pappa. Mamma ger dig ett presentkort på en spahelg, så ni får en skön semester borta från oss. Vi klarar oss själva, – säger Maja snabbt.
– Vilken spahelg? Vänta lite, flickor, – Elin tittar förvånat på döttrarna.
– Men ligger inte ditt kuvert för en weekendresa? Jag såg det själv, – hjälper Stina till.
Elin skrattar nervöst.
– Det går visst inte att dölja något i det här huset, – säger hon till slut.
– Men vad ska jag göra med det här monstret? – frågar Sven och betraktar katten som spinnande trycker sig mot hans ben.
– Du förstår, pappa, det hände av en slump. Vi gick ut och hittade katten i en påse… i sopcontainern. Sen kom tant Gun-Britt. Hon skrek så. Du vet ju hur hon är… – börjar Maja.
– Vi blev rädda och sprang hem, – tillägger Klara bestämt.
– Allt bara hände, och katten hamnade hos oss. Men man kan väl inte slänga ut honom igen? Vi har till och med badat honom. Han är lugn och tålmodig, – säger Stina med tårar i ögonen.
Sven suckar. I huvudet dyker spådamens ord om en oväntad gåva upp.
– Ja… Det var en present det, – mumlar han och betraktar hela sällskapet.
– Älskling, flickorna har kanske rätt. Katten är verkligen värd att rädda. Han har varit med om mycket. Och han ser ju lugn och snäll ut, – kommer mamman till döttrarnas undsättning.
Sven funderar.
– Han kan fånga möss åt oss! Jag är säker! – framför Klara sitt järnargument.
– Men vi har aldrig haft möss, – säger Sven melankoliskt.
– Allt kan hända. Jag hörde ett prassel bakom väggen häromdagen, – stödjer Stina sin syster.
– Okej, små ligister. Vi får se hur ni sköter er framöver. Och Måns också, – skrattar Sven.
– Varför Måns? – undrar Elin.
– Du skulle höra hur han spinner när man kliar honom på magen, – ler flickorna.
– Men vad var det i kuvertet egentligen? – frågar Stina.
Elin rodnar lätt. Sedan hämtar hon en liten ask där kuvertet ligger.
– Det är inte möjligt! – utbrister Sven när han ser innehållet.
Han kan inte hålla tillbaka tårarna.
*****
– En lillebror är ju fantastiskt. Men jag tror vår Måns gjorde också ett outplånligt intryck, – viskar Stina till sin syster på kvällen när de ligger i sängen.
– Vår Måns är en riktig förrädare. Han sov hos oss i två dagar, men nu har han flyttat till föräldrarnas rum, – muttrar Klara.
– Men snälla du. Han är ju pappas katt nu, – fnissar Stina.
Sven ligger lycklig i sin säng och lyssnar på Måns spinnande.
– Vilket lugnande ljud. Varför skaffade vi ingen katt tidigare? Jag förstår inte, – viskar han och kramar sin fru.
– Njut av tystnaden och lugnet. Snart kommer det inte att finnas någon ro i det här huset, – skrattar Elin.
– Du vet, jag kan knappt fatta att vi ska få en son! Tack, älskling, det här är den bästa gåvan någonsin! – säger Sven och ler, sluter ögonen och är lycklig.
