«В погоне за деньгами, мама, ты разрушила мою жизнь»

Humor

Author KostasReading 3 minViews 267

Моему сыну 22 года он учится на последнем курсе в университете. Уже 3 года он встречается со своей одногруппницей. Настя хорошая девочка, умная, я всегда хорошо к ней относилась. Все изменилось, когда она случайно забеременела.

Они должны были идти подавать заявление в ЗАГС. Неделю тому назад приехала из села Насти мама, и мы все вместе собрались у нас. Обсуждали дальнейшую жизнь. Мои сваты неплохие люди, но такое впечатление, что я и муж их чем разочаровали. Я сказала, что я очень рада такой новости, главное, чтобы ребенок родился здоровым. Но предложить жить у нас я не могу.

Понимая, что они еще очень юны и не имеют денег на собственное жилье, я предложила пожить на нашей даче. Там нет роскошных условий, но это лучше, чем платить деньги за аренду. Еще предложила материальную помощь, чтобы сделать ремонт, ребенку что-то купить, да и на жизнь чтобы было.

Сваха сначала молчала, а потом сказала: «Что? Вы это серьезно сейчас говорите? Дочь наша ребенка ждет от вашего сына, а вы их отправляете жить в старый дом? У вас вообще совесть есть?».

У нас с мужем есть трехкомнатная квартира, еще есть квартира, которую сдаем в аренду. Настя это все знает. Очевидно, что и ее мама в курсе.

Тогда я предложила другую идею. Пусть идут жить к маме мужа, мы освободим ее сиделку. Но с одним условием, они должны ухаживать за моей свекровью. Будут иметь бесплатное жилье. Ее нужно мыть, кормить из ложечки, и даже памперсы менять. Справится ли Настя с таким ради жилья, спросила я?

А сваты мне сразу и вспомнили о квартире, которую мы сдаем в аренду. Молодцы, подготовились! Я сразу отказалась. За эти деньги от аренды квартиры мы и наняли для бабушки сиделку. Других вариантов нет.

Свахе это снова не понравилось. Они с дочерью встали и ушли. Сын провел их, вернулся и говорит: «На старой даче она жить точно не будет».

На следующий день мне перезвонила мама Насти. И сказала, что, посовещавшись, они решили, что вариант с дачей им не подходит. Поэтому никакой свадьбы не будет. Настя вернется в село, а с ребенком они справятся. После этого Настя перестала общаться с моим сыном.

Он обиделся на меня, не разговаривает со мной. Кричал, что из-за погони за справедливостью и за деньгами разрушила его жизнь. После этого я и сама стала сомневаться, что поступила правильно.

А вы как думаете? Правильно я сделала или нет?

( No ratings yet )

Äpplen på snön… Hos oss ute på Utkanten, alldeles vid kanten av den urgamla skogen där granarna bär upp himlen och det är smådunkelt även mitt på dagen av all barr, bodde Ivan Zakrisson. En riktig karl, stark som berget. Han hade arbetat hela livet som skogvaktare, visste varenda träd i trakten, varje ravin, varje rävlya och varje vildsvinsstig på sina fem fingrar. Händer som stora skyfflar, förhårdnade, svärtade av års slit och kåda, men hjärtat verkar vara av uråldrig ek – starkt, pålitligt, oböjligt. Han och hans Antonina levde ihop, kärleksfullt och stilla, i trettio år. Vacker var de, ett par man såg upp till. Man kunde gå förbi deras gård om kvällarna – Ivan satt där och spelade dragspel, Antonina sjöng till, och det lät så vackert att man inte ville gå därifrån. Deras hus – ett svenskt paradis: snidade blå fönsterkarmar som Antoninas ögon, rabatten full av flox, grönsakslandet utan ett strå ogräs, allting rakt och prydligt. Jag minns när de planterade sin äppelträdgård. Ivan grävde groparna, Antonina höll varsamt de späda träden, rättade till rötterna och mumlade: “Väx, mina söta, väx till glädje för våra barn.” Ivan tittade på henne, torkade svetten ur pannan och log så öppet, som han aldrig senare log igen. Trädgården blev underbar – blommande vitt om våren, doftande och knakande av äpplen på hösten. Men Gud tog Antonina tidigt. Hon tynade bort av sjukdom på tre månader, vissnade som en kvist i solgasset och försvann tyst i sömnen – Ivars hand i sin. Ivan svartnade av sorg, men grät inte – en karl gråter ju inte. Han bet ihop så att käkarna värkte och blev gråhårig över en natt, vit som nysnö. Kvar blev Ivan med sin sena dotter, lilla Nasta. Hon blev ljuset i hans fönster, den enda som höll honom kvar på den här sidan av skogen. Han älskade henne, men på sitt björnsätt, strängt, beskedligt, skyddande till överdrift. Han var panikslagen över att även hon skulle gå, lämna honom kvar – som modern gjort. Den rädslan fick honom att låsa in henne i sin kärlek. – Du är mitt hopp, Nastan min, sa han, strök henne över huvudet med sin klumpiga hand. – Du ska bli min husfru, du ska ta över gården. Ingenstans ska du, vi har det ju bra här. Världen där ute – där lurar bara vargar i människohamn. Och hon växte, flickan – som en dröm: tjockt veteblont hår, ögon blåa som vårhimlen, fars ögon. Rösten hade hon också – när hon sjöng folkvisor vid vägkanten tystnade fåglarna, männen på ängen sänkte liar och lyssnade med öppen mun. Kvinnorna grät till hennes sång, sade att hon ärvt moderns gåva, bara ännu klarare. Hon drömde om att bli sångerska, flytta till stan, söka Musikhögskolan. Läste noter, lyssnade sönder gamla plattor på sin grammofon. Men Ivan? Han tänkte: “Man ska hålla sig hemma där man hör hemma.” Han fruktade staden som en skogsbrand – tänkte att den slukar allt levande. – Aldrig! – mullrade han, så att porslinet skallrade i skåpen. – Du blir mjölkerska! Gifter dig med Per, traktoristen – ordentlig pojke, bygger eget, föder barn som alla andra kvinnor! Vad är det här för griller – artist! Bara skam och sorg! Så kom den där regniga oktoberdagen då fördämningen brast. Snälla, fogliga Nasta ställde sig på tvären. Packade sin fanérväska och gick mot dörren. Ivan slet – ropade, svor, skrek: – Går du – har du ingen far! Och inget hem! När hon gick ut i regnet utan att vända sig om, då högg han yxan rakt ner i farstukvisten – flisor spratt som blod. – Ingen dotter har jag! Hörde du! Dö! Tolv år gick. En livstid. Vinter blev vår, barnen i byn blev vuxna, några var i lumpen, några gifte sig. Ivars hus stod som ett monument över sorg. Äppelträden förvildades, grenarna snodde som bedjande fingrar, färgen flagnade, farstukvisten sjönk. Yxan ruttnade fast i trät, en rostig sårskorpa. Så, förra november, slog det till med iskyla. Ingen snö ännu, marken svart, frusen så att det sjunger i jorden, men redan minus tjugofem. Jag kommer hem från ett besök – ingen rök från Ivars skorsten. Kväll, kyla. På landet – eldas inte i spisen är det fara å färde. Mitt hjärta stannade. Jag smög in. Gammelhunden Polkan orkade inte ens kravla ur kojan, bara viftade svagt. Det var vargkallt i stugan, vattenhinken en isklump. Lukt av ovårdad ålderdom, mediciner och hopplöshet. Ivan låg, darrande under pälsen, blåfrusen och förvirrad. – Ivan! Vad håller du på med? Han vred på sig, blicken röd och dimmig, kände inte igen mig. – Toni… Kallt… Var är Nasta? Varför sjunger hon inte längre? Han yrade, feberhet. Lunginflammation. Tog nattvakt hos honom. Tände i spisen, gjorde sprutor. I yrseln ropade han på dottern: – Nasta, kom tillbaka… Gå inte ut i skogen… Förlåt… Jag älskade ju bara på mitt sätt… Så mycket hopträngd kärlek, så mycket självplåga, tänkte jag där jag satt och stickade och grät. Men natten gick, han slapp febern, blev klar i blicken. – Valborg… Jag väntade på henne, varje dag. Varenda dag tittade jag ut genom fönstret, lyssnade om grinden knarrade på kvällen. – Jag vet, sa jag. Hon skrev, Gunilla brevbäraren berättade. – Hon skrev? Var? Jag spikade ju igen postlådan… Trodde hon föraktade mig! – Hos Gunilla låg breven kvar, hon slängde inte. Morgonrusning till posten. Gunilla, sömndrucken, räckte fram brevboxen. Ivan läste, händerna skakade, tårarna föll på gamla foton – barnbarnen kysste han, de ansiktena strök han ansträngt med sin grova hand. I ett brev fanns en telefonnummerbit kvar – men saknade de sista siffrorna och blev aldrig skickat. – Storstad, Göteborg – men det tar tid… – Jag reser! Om jag så ska krypa hittar jag henne! – Ligg still, hjälte! Det är 2000-tal, det finns snabbare sätt. Jag hämtade grannpojken Kalle som är händig med datorer. Vi sökte på nätet – “Svenska klasskamrater”, “Facebook”… Smirnov heter maken? Där! Hennes bild, statusen: “Längtar hem.” Kalle skrev: “Nasta, din far söker dig. Viktigt!” Vi väntade. Nätet segt, vinden ven. Ivan satt vit som lakanslakan, hällde hjärtmedicin i glasen tills det luktade över hela huset. – Hon förlåter aldrig… Jag förbannade henne den gången… Plötsligt pling! – Svar! Mobilnummer skickas. Vi ringer. Långsam koppling, kalla signaler. En man svarar, kort: – Ja, vad är det? Ivan tappade orden. Jag petade till honom. – Det är… Ivan… Nastas pappa… Tyst, tungt, länge. Han andas där på andra sidan. – Jaha, nu minns man att man är far. Tio år har gått. – Låt mig prata! – Nastas röst, spänd, kall. Hon tog luren, Ivan kraxade: – Nasta… Min flicka… Lång paus. – Varför ringer du? – Jag… jag är dålig, flickan min. Jag gjorde så fel, förlåt… Ville bara höra din röst… Hon grät – inte högt, men trängt. – Jag vet inte, pappa… Jag väntade alla år, skrev jämt, men fick aldrig svar… – Ingen brådska… Ville bara att du skulle veta – jag älskade dig, på mitt tafatta sätt… – Vi kommer, sa hon plötsligt bestämt men kyligt. Kan inte lämna dig ensam i döden. Vi kommer. Ivan släppte luren. Varken lycka eller frid i hans ögon, bara lättnad och oro. – De kommer – men förlåter de? – Semjonovna! Vad ska de komma till – den här svinstian, spindelväv i hörnen, porslinet missfärgat. Skammen! – Ta det lugnt! Jag tog hela byn i hampan. Vi skurade huset skinande. Så kom mötet. En blå Volvo. Nasta steg ut – stadskvinna, vacker, sval. Barnen, maken. Ivan stod på trappan, mössan i handen. Nasta stannade vid grinden. Såg på honom, huset, trappan där yxan suttit. Tog sats. Ivan gick mot henne: – Hej, Nasta… – Hej, pappa, sa hon – försiktigt, men ärligt. Hon la armarna om honom, varsamt. Han frös till, sen håvade han henne till sig, tryckte ansiktet mot mössan och skakade i tyst gråt. Hon stod passivt, tårarna rann – men ingen storm av glädje, bara smärta över all tid som gått förlorad. De gick in. Det låg en spänd kyla bland kopparna. Barnbarnen tryckte sig mot sin pappa, svärsonen granskade Ivan. Vid middagen reste Ivan sig, skakigt: – Tack för att ni kom. Jag väntade – men ändå inte. Svärsonen såg på Nasta, såg henne skaka, suckade, tog också sitt glas: – Jaha, Ivan Z, gammalt groll är gammalt. Vi är här för Nastas skull – hon är för snäll, det är hennes styrka! Låt oss skåla för mötet. Då frågade lille barnbarnet Vasja högt: – Farfar, varför är yxan inte kvar där i trappan? Mamma sa att du slog en gång… Nasta hyssjade honom, men farfar log snett: – Yxan ruttnade, vännen min – och ilskan försvann med den. I morgon ska vi gå ut bland träden. Isen tinade långsamt. Tre dagar bodde de under samma tak, lärde känna varann igen. Tredje kvällen kom Nasta till mig på sjukstugan, tårögd: – Valborg, ge mig något hjärtstärkande… Jag bjöd på mynta-te. – Släpper inte ilskan? – Nej… Han är gammal, patetisk… Man tycker synd om honom, men minns man den där höstdagen när han ropade “förbannad” – det hugger. Jag tänkte jag skulle säga allt, men han har ju redan straffat sig själv. Varför sparka på någon som legat fängslad av sitt eget hjärta i tolv år? – Det är vishet, Nasta. Förlåta är att förstå. Hon drack teet. – Idag värmde han barnbarnens tofflor på spisen, precis som han värmde mina… Då lättade det. Lite. Vi ska leva. För barnens skull. Kanske läker det tillslut. De åkte efter en vecka, lovade returnera. Och de kom, om sommaren. Ivan var förändrad – trädgården i ordning, han själv rakryggad. Så stannade miraklet – de gamla träden, som man trott var döda, blommade plötsligt som vita moln över hela gården. En dag såg jag dem sitta där på trappan. Ivan och Nasta, axel mot axel. Inget sades. Barnbarnet sprang och band kransar. Ivan vinkade, ansiktet ljust och lugnt. – Semjonovna! Kom in på te med äppelmos! Nasta har kokat, det är bärnstensklart! Vi satt där i verandan, doften av svenska äpplen och sommarfrid fyllde luften. En sprucken kopp kan limmas, men sprickan finns kvar. Ändå kan man dricka te ur den – och ibland smakar det bättre, för kärleken och varsamheten är större än i en ny. Livet – det är kort som en vinterdag. Bara ett ögonblick; sen är det afton, sen är det natt. Vi tror alltid vi hinner: “Jag förlåter imorgon, jag ringer till jul”, men ibland kommer aldrig det där “imorgon”. Då står huset kallt, telefonen är tyst för gott och brevlådan förblir tom.

013