Två kvinnor i sextiofemårsåldern steg på ett tåg på en station utanför Stockholm. Först klev en kortväxt blondin in med lugna steg, och precis innan tåget skulle avgå hoppade en smal, kortklippt brunett in med hast. Tåget började rulla, och det skulle bli en lång resa. Efter att ha gjort sig bekväma och tagit en fika började de samtala.
– Jag är på väg i jobbet, började brunetten ivrigt. – Blivit skickad till en konferens i par dagar och ska samtidigt passa på att möta några kunder. Jodå, jag är pensionär, men det är tråkigt att bara sitta hemma och pengarna räcker inte heller till, så jag arbetar fortfarande och reser i tjänsten. Det är jobbigt, förstås, med tanke på åldern, men jag klarar mig.
Det var en intressant berättelse och reskamraten lyssnade uppmärksamt, ställde frågor och nickade instämmande då och då. Så berättade Helga – som brunetten hette – att hon på fritiden ägnade sig åt yoga, tittade på serier på tv, promenerade i parken nära sitt hem och bodde i en liten lägenhet i utkanten av staden. Slutligen frågade hon:
– Och du då?
Då fick hon höra:
– Jag är hemlös, svarade reskamraten med ett leende.
– Va? Hemlös?
Helga tittade förvånat på sin medresenär: en välansad kvinna med nygjorda naglar och en elegant framtoning. Det stämde inte alls med bilden av en hemlös som hon sett på tv eller möjligen stött på vid soptunnorna hemma.
– Har du verkligen inget hem? råkade Helga undslippa sig, men ångrade genast sin taktlöshet.
Kvinnan log snett och svarade:
– Jo, jag har ett hem. En trerumslägenhet mitt i centrala stan med en stor balkong, ljus och varm, sa hon drömmande.
Helga såg förbluffad på henne medan kvinnan fortsatte:
– Men jag bor inte där. Jag har knappt satt min fot där de senaste tio åren. Jag åker bara dit några dagar varannan, var tredje månad. Sedan far jag vidare. Var bor jag egentligen? Vilken stad?
Helga förstod ingenting och funderade på om kvinnan var sjuk.
Hon fortsatte:
– Jag har fyra barn.
Hon tystnade en stund, och Helga bestämde sig för att bara lyssna istället för att gissa.
– Jag har alltid jobbat mycket, haft flera jobb. Jag har gjort allt för att mina barn skulle få den bästa möjliga utbildningen och karriären. Det lyckades, de tog examen, flyttade till olika städer över hela landet, gifte sig och fick egna barn. Sedan började det: “Mamma, kom och hjälp till med barnen, mamma, det var längesedan du var här, mamma, kom över jag har köpt biljetter till dig.” De har nu gjort ett schema för mig – två månader här, tre månader där, och så går dagarna.
Helga lyssnade med andakt.
– Jag vet inte längre var jag bor, var min säng står eller var mitt hem är. Jag har min reseväska med mediciner och lite nödvändigheter. Det är jobbigt, jag skulle vilja vila lite, bara vara hemma, titta på tv eller gå på yoga någon gång. Å andra sidan är det en glädje att få vara med barnbarnen, att hjälpa barnen medan jag behövs. Förr tog jag alltid med min gamla katt Lisa, men nu har hon gått bort. Jag fortsätter att resa runt i landet – jag kan kalla mig hemlös, egentligen.
– Om ändå alla hemlösa kunde ha det så! utbrast Helga. Helga var helt ensam och kunde inte ens skaffa den katt hon drömt om på grund av alla resor. – Det låter ju som en skål! sa hon eftertänksamt med ett skratt.
– Ja, verkligen, instämde reskamraten och föreslog: Låt oss ta en kopp te och sedan sova.
Det gjorde de. De drack te i stillhet: var och en försjunken i sina egna tankar.
