Under min föräldraledighet var jag trött på att höra att min man måste försörja mig och att det är enkelt att vara hemma med barn. En dag satte jag mig ner och funderade på hur livet skulle se ut efter en skilsmässa. Lägenheten var min, bilen likaså, och mitt jobb var stabilt med en god inkomst. Jag meddelade min man att jag ville skilja mig. Hans familj kunde inte tro hur han betett sig.
Jag gifte mig vid 29 års ålder. Jag hade ett bra jobb, en egen lägenhet med hjälp av mina föräldrar, och jag hade lyckats betala av lånet jag tog för att köpa en bil. Kort sagt, jag var redo för att bilda familj och få barn. Det var då Johan kom in i mitt liv.
Han var i min ålder, vi hade gemensamma intressen och det fanns en genuin känsla mellan oss. Till slut gifte vi oss och vi var mycket lyckliga. Vi förstod varandra utan att behöva säga mycket. Innan barnet föddes var vårt liv som en saga. Barnet var mycket efterlängtat av oss. Johan brukade ofta säga att han länge drömt om att bli pappa. Men när vår son väl kom till världen, kändes det som om min man hade bytts ut.
När vi kom hem från sjukhuset trodde jag att Johan skämtade. Snart förstod jag dock att han menade allvar. Han tyckte att jag inte var behövd i familjen och bara kostade honom pengar. Det är sant, jag slutade arbeta när jag blev gravid och gick på föräldraledighet.
Min vän hade också fått barn några månader tidigare. Jag blev förvånad när hon berättade att hennes man menade att hon inte tog hand om barnet. Då tänkte jag att jag hade tur med min man som var så omsorgsfull och tänkte att han också skulle hjälpa till med barnet. Det överraskade mig när min Johan började bete sig som min väns man.
Jag stod ut i nio månader. Min tålamod var på upphällningen. Jag var trött på att hela tiden höra att Johan måste försörja mig och att det är lätt att vara hemma med barn. En dag satte jag mig lugnt och började överväga hur livet skulle se ut efter en skilsmässa. Lägenheten var min, bilen också, och mitt jobb var stabilt med god inkomst.
Jag bestämde mig för att informera min man, hans mor och syster om att vi snart skulle skiljas. Jag berättade för hans familj om hur han hade betett sig sedan jag fött vår son, och alla verkade genuint förvånade. Vi försökte gemensamt prata med honom. Johan ville inledningsvis visa musklerna och hävdade att han inte höll mig kvar och att jag kunde gå vart jag ville, men när han kom hem bad han mig om förlåtelse. Han sa att han insett att han inte uppskattat den lycka som fanns i hans liv.
Nu är det lättare för mig. Johan har slutat kritisera mig och hjälper till med barnet. Jag har dock fortfarande tvivel och vet inte om jag kan förlåta honom. Skilsmässa är än så länge en sista utväg, eftersom jag inte vill beröva vårt barn föräldrakärlek.
Som tur är har också min väns relation med sin man förbättrats. Barnet har vuxit till sig och mannen är återigen förtjust i henne. Dottern älskar sin far och lämnar inte hans sida.
Jag tror att det första året är det svåraste för en familj med ett nyfött barn. Man måste bara vara mer tålmodig med varandra.
