– Är du seriös med att du tror att jag ska laga mat åt din mamma varje dag? – utbrast hustrun upprört.
– Hur länge ska det här fortsätta? – Olina satte ner stekpannan med en smäll på spisen. – Ska jag föreställa din mammas hemhjälp? Inte en enda ledig dag på två månader! – Hon grep hårdare tag i trästekspaden så att knogarna vitnade av anspänning. En gammal oförrätt hördes i hennes röst.
Sven stelnade i dörröppningen till köket, osäker på om han vågade gå in. Hans fru stod vid spisen där biffar, hans mammas favoritmat, fräste i pannan. Lukten av stekt kött och lök stack i halsen, eller kanske var det tyngden av det kommande samtalet.
– Olina, varför är du så upprörd? – försökte han tala mjukt och lugnande. – Mamma är bara van vid hemlagad mat. Hon kan inte äta halvfabrikat, det vet du…
– Jag vet! – Olina slängde stekspaden på köksbänken med en duns. – Jag vet allt! Jag vet om hennes blodtryck, om hennes diet och hennes mattider. Men varför måste jag rodda runt här varje kväll som ett ekorrhjul? Jag har ju ett eget jobb!
Ute sakta slocknade en oktoberdag. Grenarnas skuggor från det gamla äppelträdet utanför köksfönstret dansade på väggarna, som tysta vittnen till deras gräl. Sven såg automatiskt på klockan – snart skulle mamma komma hem från promenaden.
– Kanske borde vi anlita någon hjälp? – föreslog han osäkert, väl medveten om att frun inte ville ha främlingar i sitt hem.
Olina flinade bittert: – Självklart! Och pengarna till en sådan hjälp ramlar förstås ner från himlen? Du vet ju hur mycket vi betalar för mammas mediciner.
Hon vände sig mot spisen och dolde sina tårar som rann nedför kinderna. För tre månader sedan, när Nina flyttade in hos dem efter en liten stroke, hade Olina själv insisterat på det. Men då hade hon inte kunnat föreställa sig hur deras liv skulle förändras.
Ytterdörren smällde till i hallen. Lätta steg – Nina hade kommit tillbaka från sin kvällspromenad. Olina torkade snabbt sina ögon med en kökshandduk och började lägga upp biffarna på tallrikar. Sven stod fortfarande i dörröppningen, osäker på vad han skulle säga eller göra.
Det låg en tung tystnad i luften, endast avbruten av skallret från porslin och ett panntjockt fräsande från stekpannan som svalnade.
– Hur var promenaden, mamma? – Sven skyndade iväg till hallen, glad över möjligheten att fly undan det tunga samtalet med sin fru. På sistone hade han allt oftare kommit på sig själv med att undvika konflikter och gömma sig bakom arbetet, sen hemkomst och oändliga “akuta” ärenden.
Nina stod vid spegeln i hallen, långsamt knutande upp den yllehalsduk som var en gåva från hennes avlidne make. Hennes fingrar, tidigare så skickliga med symaskinen, hade svårt att hantera ens en enkel knut nuförtiden. Denna förrädiska darrning hade kommit efter stroken och blev allt tydligare för varje dag.
– Promenaden var bra, lille Sven, – hon försökte le, men log snett. – De städade bort löven i parken. Minns du hur du brukade hoppa i dem när du var liten? Jag brukade gnälla: “Sluta nu, du blir förkyld!” Och du bara skrattade…
Hon lutade sig mot väggen och slöt ögonen. Hennes ansikts blekhet och svetten på pannan undgick inte sonens uppmärksamma ögon.
– Det är något med blodtrycket, – erkände Nina. – Jag verkar ha gått lite för långt idag.
– Jag hämtar tabletterna åt dig, – hördes Olina från köket. Oavsett hur arg hon var, tog hon alltid sin svärmors hälsa på största allvar. Kanske var det hennes år på vårdcentralen och allt man sett när sjukdomar ignorerats.
– Oroa dig inte, Olina, – Nina sjönk tungt ner på en bänk och drog upp en pillerplatta ur tröjans ficka. – Jag är som en spejare nu, bär med mig allt. Här är mina hjälpredor…
Hennes blick fastnade på ett gammalt foto på väggen – hon och hennes man på bröllopsdagen. Så länge sedan det var… Då hade hon inte en aning om att hon på äldre dar skulle bli en börda för sin egen son.
Sven rusade till köket för att hämta ett glas vatten, på vägen höll han på att välta en golvvas. När han passerade sin fru försökte han fånga hennes blick, men Olina vände demonstrativt bort ansiktet mot spisen där kotletterna fräste. Lukten av stekt kött gjorde honom illamående – en hel dag utan mat, sysselsatt med arbete, butiksbesök och matlagning.
– Vad blir det till middag? – frågade Nina när hon klev in i köket. – Biffar igen? Olina, du hade inte behövt anstränga dig så mycket. Jag nöjer mig med en soppa också…
– Det är okej, mamma, – Olina tryckte ner gaffeln i biffen så hårt att metallen gjorde motstånd mot stekpannans botten. – Ni tycker ju om dem. Det kommer jag ihåg.
Det var något i hennes röst som fick Nina att rycka till och stanna i köksdörren. Under alla dessa år med sin son hade hon lärt sig att uppfatta minsta tecken på anspänning i sin svärdotters röst. Nu var de som spända strängar.
Den äldre damen gick långsamt till bordet, lutade sig mot sin sons arm för stöd. Hon satte sig, vek servetten över sina knän – en ovana hon behållit från åren som lärare. Sven sköt fram en tallrik till henne, glaset med vatten, och dubbelkollade att stolen stod stadigt.
– Nå, hur var det nu… – började Olina men hejdade sig när hon såg hur blek svärmodern blev. Pulsen dånade i tinningarna av de tillbakahållande orden. – Låt oss bara äta middag.
Vid bordet lade sig en tryckande tystnad. Bara besticken klirrade mot tallrikarna och vägghängda klockan tickade monotont – en gammal tingest från Svens farmor. Den mekaniska tickandet mätte ut sekundarna av denna outhärdliga tystnad. Nina knappt petade i maten utan kastade blickar på sonen och sedan på svärdottern.
Senaste månaden hade hon märkt sådana blickar allt oftare, hört fragment av samtal, upplevt hur atmosfären i hemmet förändrades så fort hon klev in i ett rum.
“Tänk om det var ett misstag att jag flyttade hit?” – en bitter tanke fladdrade förbi. Men istället berömde hon köttbullarna i ett försök att lätta stämningen: – Mycket gott, Olina. Precis som min mamma brukade göra…
– Jag orkar inte mer, – sa Olina plötsligt, tyst och lade ner gaffeln. – Jag orkar helt enkelt inte.
Klockans tickande blev öronbedövigt. Nina stelnade med en sked halvvägs till munnen, och Sven tappade färgen i ansiktet; han kände på sig att stunden han fruktat de senaste veckorna nu var kommen.
– Varje dag samma sak, – Olina’s röst blev starkare för var ord – Går upp klockan sex, på jobbet klockan åtta. Vid lunchtid springer jag till apoteket, efter jobbet till butiken, sedan matlagning, städning… Och när lever jag? När vilar jag?
– Min flicka… – började Nina.
– Jag är inte din flicka! – Olina flög upp från stolen, som med ett brak slogs mot väggen. – Du har en son, så låt honom laga mat. Jag är trött! Förstår ni? TRÖTT!
Sven ryckte till: – Olina, varför…
– Varför vad? – hon nästan skrek nu. – Vad har jag sagt? Sanningen! Du gömmer dig på jobbet, medan jag får springa mellan sjukhus och hem? Din mamma – ditt ansvar!
Nina lade långsamt ner skeden. Hennes händer skakade mer än vanligt: – Självklart, jag är bara till besvär… – Hon torkade ögonen med servettens hörn. – Vet du, Olina, jag förstår allt. Tror du inte jag ser hur trött du är? Hur arg du är? Varje kväll ber jag att jag ska orka klara mig själv en dag till…
– Mamma, sluta nu, – Sven försökte omfamna sin mamma över axlarna, men hon drog sig mjukt undan.
– Nej, låt mig prata klart, – Nina sträckte på sig, precis som hon brukade innan hon tillrättavisade en bråkig klass. – Jag har arbetat som lärare i fyrtio år. Vet du vad jag lärde mig? Att lyssna. Och jag hör, Olina, hur du gråter i badrummet. Jag ser hur dina händer skakar av trötthet varje kväll…
Olina stod stelt vid köksbänken, handen vitnade av greppet runt diskbänken. Arga tårar rann ned för hennes kinder.
– Jag har också varit ung, – fortsatte Nina. – Även jag hade drömmar om ett eget liv. Sen blev svärmor sjuk… Tio år skötte jag henne. Varje dag som i dimma – arbete, matlagning, sprutor, procedurer. Min man på jobbet, sonen liten… Jag trodde jag skulle bli galen.
– Mamma, vad pratar du om? – mumlade Sven förvirrat medan han växlade blicken mellan sin mor och sin fru.
– Jo, Sven, du har fel. – Nina reste sig från bordet. – Helt fel. Du kan inte bara lägga allt på Olina. Jag ska ringa kommunen imorgon och kolla om hemtjänst…
– Hur mycket kostar det? – frågade Olina dämpat utan att vända sig om.
– Jag kan ge min pension. Och hyra ut lägenheten kan vi också – det blir ju ett tillskott.
Sven såg på de två viktigaste kvinnorna i sitt liv och inombords kände han att något vände sig. År efter år hade han gömt sig bakom arbetet och låtsats att ingenting hände…
– Nej, – han reste sig och samlade mod. – Ingen hemtjänst. Och vi ska inte hyra ut lägenheten.
– Men hur… – började Nina.
– Imorgon pratar jag med chefen om att arbeta på distans tre dagar i veckan, – sa Sven bestämt. – Vi lagar mat i turordning. Mamma, du kan väl lära mig dina speciella köttbullar?
Nina blinkade förvånat: – Självklart, min son… Klarar du det?
– Tro det eller ej, män kan också laga mat, – för första gången på kvällen blixtrade ett leende till i Olinas röst. – Fast se upp, din son gillar att experimentera. Minns du hans borscht med curry?
– Men det var ju rätt originellt! – Sven log och kände hur spänningen gradvis släppte.
– Och jag kan ta hand om städningen, – föreslog Nina plötsligt. – Dammsugning är svårt, men jag kan damma och lägga saker på plats. Och tvätta kläder kan jag också, jag som alltid…
– Mamma, – avbröt Olina och vände sig äntligen mot bordet. – Du måste inte…
– Men jag vill! – I Ninas ögon fanns en välbekant pedagogisk glimt. – Tror du det är lätt att sitta hela dagarna utan något att göra? Jag tittar bara på TV eller ut genom fönstret. Detta gör ju att jag bidrar med något.
Hon snyftade plötsligt och täckte munnen med handen: – Förlåt mig, barn… Jag såg hur svårt ni hade det, men höll tyst. Var rädd att säga något.
– Förlåt mig också, – sade Olina och oväntat sjönk ner på knä bredvid sin svärmors stol, med ansiktet gömt i knät som hon brukade göra som barn hos sin egen mor. – Jag sa så mycket… Jag var arg.
Nina strök hennes huvud och torkade egna tårar: – Då säger vi det så. Sven lagar mat på tisdagar och torsdagar…
– Och varannan lördag! – tillade sonen.
– Och varannan lördag, – nickade Nina. – Och jag tar hand om städningen. Och en sak till, min flicka, – lyfte hon Olinas haka – håll inte allt inom dig. Säg till när det är tungt. Vi är ju en familj.
Klockan tickade på väggen, de oätna köttbullarna kallnade på bordet, och utanför slocknade oktobersolens sista strålar. För första gången på många månader kändes det verkligen varmt i hemmet.
