Hon trodde att hennes man bara var på dåligt humör, tills hon hittade skilsmässohandlingarna i hans skrivbord.
“Var är min blårandiga skjorta?” stod Erik mitt i sovrummet i bara byxorna och rotade irriterat i garderoben.
“Den är i tvätten”, svarade Malin från badrummet medan hon satte in hårrullar. “Ta den ljusblå istället, den är lika fin.”
“Jag vill ha den blårandiga! Hur många gånger måste jag säga att tvätten ska göras i tid?”
“Den var ju använd förrgår. Jag hann inte tvätta den förrän igår.”
“Och? Om du visste att jag behövde den till mötet, kunde du ha torkat den!”
Malin kom ut från badrummet och betraktade sin man. På sistone exploderade han för minsta lilla. För salt soppa, damm på tv:n, fel skjorta.
“Vill du att jag stryker den vita? Den passar dig verkligen.”
“Behövs inte! Jag fixar det själv!”
Erik ryckte åt sig första bästa skjorta, drog på den och knäppte ilsket. Händerna darrade av irritation.
“Erik, vad är det med dig? Du har varit annorlunda i en vecka nu.”
“Inget särskilt. Bara trött. Mycket jobb.”
“Kanske läkaren? Kolla blodtrycket?”
“Malin, låt mig vara! Jag är inte sjuk!”
Han tog kavajen och portföljen och smällde igen dörren. Malin stod kvar mitt i rummet. En stickande känsla i bröstet. Erik hade aldrig höjt rösten tidigare. På tjugo år kunde man räkna deras bråk på en hand. Nu började varje morgon med anklagelser.
På köksbordet stod en kall frukost. Äggröra, rostat bröd, kaffe allt som han gillade. Men på sista tiden åt Erik aldrig hemma. Sa att han inte var hungrig.
Malin satte sig, hällde upp te. De måste prata ikväll. Lugnt, utan anklagelser. Kanske var det verkligen jobbet? Eller hälsan?
Telefonen ringde. Det var hennes väninna Anna.
“Hej! Kommer du på yogan idag?”
“Vet inte. Inte på humör.”
“Vad har hänt?”
“Erik är så underlig. Arg hela tiden, hackar på allt.”
“Kanske medelålderskris? Min man gjorde likadant. Köpte en motorcykel, blev lugnare.”
“Tror inte det. Erik är för konservativ för sånt.”
“Då är det jobbet. Oroa dig inte. Det går över.”
Malin lade på. Anna hade rätt ingen idé att grubbla. Alla par går igenom såna perioder.
Hon städade, lagade lunch. Köttsoppa Eriks favorit. Kanske god mat fick honom på bättre humör.
I affären träffade hon grannen, Britt-Inger.
“Malin! Hur är det? Har inte sett Erik på länge.”
“Jobbar mycket. Går tidigt, kommer hem sent.”
“Duktig, hårt arbetande. Till skillnad från min latmask har gjort en grop i soffan.”
Malin log, men kände en varning inom sig. Erik stannade verkligen längre på jobbet numera. Förr ringde han alltid. Nu kom han hem tyst, åt och la sig.
Hemma bestämde hon sig för att städa hans arbetsrum. Han ogillade när hon rörde hans saker, men idag skulle han inte komma förrän sent.
Rummet var litet men mysigt. Bokhyllor, skrivbord, fåtölj. På väggen deras bröllopsfoto. Unga, lyckliga, förälskade blickar.
Hon dammade, sopade. Skrivbordslådan stod på glänt, en mapp stack ut.
Hon drog ut den för att lägga tillbaka den ordentligt.
På mappen stod “Privat”. Malin stelnade till. Privat? Vilka hemligheter hade Erik från henne?
Nyfikenheten vann. Hon öppnade mappen.
Överst låg ett visitkort. “Lars Andersson, familjerättsadvokat”. Sedan en utskrift: “Så ansöker du om skilsmässa”. Därunder en färdigifylld ansökan till Skatteverket. Signerad av Erik.
Malin sjönk ner i stolen. Allt blev svart. Skilsmässa? Erik ville skilja sig?
Hon bläddrade med darrande händer. Tillgångsförteckning. Bodelning. Bankkonton. Allt planerat.
Längst ner låg en handskriven lapp. Eriks handstil. “Berätta efter nyår. Lägenheten hälften var. Bilen till mig. Sommarstugan till henne.”
Malin stirrade. Efter nyår. Två veckor kvar. Han hade planerat allt. Medan hon lagade soppa och stryk.
Ytterdörren slog igen. Erik var hemma. Tidigare än vanligt.
“Malin? Är du hemma?”
Hon stoppade tillbaka papperen, gick ut. Försökte se lugn ut.
“Ja. Du är tidig idag.”
“Mötet ställdes in.”
Han gick in i köket, tittade i grytan.
“Köttsoppa? Bra.”
Han satte sig, hällde upp. Malin såg på medan han åt. Samma man hon levt med i tjugo år. Samma händer, samma gester. Men främmande. Redan borta i tankarna.
“Erik, vi måste prata.”
“Om vad?” han tittade inte upp.
“Om oss. Vad händer? Du har förändrats.”
“Börja inte, Malin. Jag är trött, vill bara äta.”
“Men vi pratar aldrig. Du är arg hela tiden.”
“Jag är inte arg. Det är bara mycket jobb.”
“Det handlar inte om jobbet.”
Erik lade ifrån sig skeden, tittade på henne. Något som liknade skuld syntes en sekund, försvann igen.
“Malin, inte nu. Vill inte bråka.”
“Jag vill inte bråka. Jag vill förstå.”
“Vad finns att förstå? Allt är normalt.”
Hon ville nämna mappen. Fråga rakt ut varför låtsas om allt är klart? Men orden fastnade.
“Okej. Som du vill.”
Hon gick till sovrummet, lade sig. Ville gråta, men tårarna kom inte. Bara tomhet.
Erik kom och lade sig senare. Vände ryggen till. Förr kramade han henne alltid, gav en nattpuss. Nu som främlingar.
“Malin, sover du?”
“Nej.”
“Jag blir sen imorgon. Julbord på jobbet.”
“Okej.”
“Var inte arg. Det är bara trötthet.”
“Jag förstår.”
Men hon förstod inte. Hur man kunde leva tillsammans, sova i samma säng, samtidigt som man förberedde en skilsmässa. Hur man kunde ljuga varje dag, rakt i ögonen.
Nästa morgon gick Erik utan frukost igen. Malin tog telefonen, ringde Anna.
“Anna, kan jag komma över?”
“Självklart! Vad har hänt?”
“Berättar när jag kommer.”
Hos Anna var det mysigt. Te, kakor, katten i knät. Malin berättade om mappen. Anna skakade på huvudet.
“Vilket svin! Förlåt, men det är han. Tjugo
