Kära dagbok,
Jag, Marta Svensson, är 84 år gammal och sitter nu på hållplatsen i vår lilla by vid Söderhamn och vet inte längre vart jag ska gå. På bänken ligger min tygväska och en plastpåse, där nästan allt jag äger får plats.
De kastade ut Rimma, den nya revisoren som kom till byn för ett jobb, utan att ens tveka. Hon ropade åt mig: Sköt dig, gamla, gå härifrån, du är bara ett hinder för mig och min son Elias! Så stod jag här, ensam och förvirrad.
För bara tre år sedan bodde vi fem i den lilla trerummarlägenheten: jag, min dotter Sigrid, min son Elias med sin fru Klara och deras son, min lillebarnsbarn Arvid. Livet var fridfullt och vi delade både glädje och bekymmer.
Allt började förändras när Elias fick Rimma som ny kollegan på kontoret. Hon hade kommit från en storstad, ingen vet riktigt varför. De gav henne ett rum på ett kollegiehus och ett arbete. Det verkade nästan för bra men hon var inte nöjd. Hon började iaktta männen på kontoret och valde till slut Elias. Äktenskap? Som man säger, äktenskap är ingen vägg.
En aprildag kom Elias hem från arbetet, samlade sina saker och gick bara med sig sin väska. Vid avskedet sa han:
Jag förstod först vid fyrtiofem år vad sann kärlek och liv betyder!
Klara sa ingenting. Hon väntade tills Arvid klarat sina skolprov och började planera:
Vi ska åka till staden, Arvid ska börja på universitetet, och vi ska bo i mitt föräldrahem. Det stått tomt i tre år, men det får vi renovera. Om vi inte kan göra det själva hjälper vår bror. Jag ska hitta ett jobb på skolan snabbt.
Vi packade på två dagar, bror kom med en skåpbil full med våra saker och vi körde iväg. Arvid kramade mig hårt innan han gick:
Oroa dig inte, mormor, jag kommer tillbaka.
Han kom tillbaka två gånger medan Sigrid fortfarande levde. Men när Sigrid gick bort, flyttade Elias och Rimma in i lägenheten och Arvid sågs aldrig mer.
Rimmas makt växte. Först var hon blygsam och bjöd mig vid bordet, serverade samma mat som hon lagade åt Elias. Sedan beordrade hon att jag inte fick lämna mitt rum:
Jag har fler kakor i ditt kök, så det är enklare för mig att städa ditt rum en gång i veckan än att sopa golven här tre gånger om dagen.
Sedan lagade Rimma bara gröt till mig havre, korn eller rågmjöl och jag drack den med tomt te, både morgon, middag och kväll.
Nyligen berättade Rimma att hennes son skulle komma om en vecka. Hon och Elias diskuterade vilket jobb han skulle få efter en ungdomsfängelse får man ju inte vilka jobb som helst.
På morgonen gick Elias till jobbet och Rimma befallde mig:
Här är adressen till äldreboendet, gå dit och tacka mig för att du inte blev slängd på gatan.
Hon tryckte ett litet papper i min hand och slog igen dörren bakom sig.
Jag nådde hållplatsen men vet inte vart jag ska gå härnäst. Mitt syn är svagt och jag kan knappt läsa adressen. En ung man står där, så jag frågar:
Ungdå, kan du läsa adressen och säga vilken buss som går dit?
Han tittar på mig och svarar:
Vart är du på väg, mormor Marta? Arvid är på väg, han letar efter dig. Jag ringer honom.
Fem minuter senare kommer Arvid springande. Det visar sig att Klara igår fick ett samtal från en granne, en före detta vårdhemspersonal, som berättade att Rimma ville skicka mig till ett internat. Grannen hade jobbat som sjukskötare på ett äldreboende innan pension. Rimma hade därför frågat efter adressen.
Arvid tar snabbt med sig mina saker och säger:
Nu tar jag dig, kära mormor, som en drottning, med taxi till staden. Mamma har redan fixat ett rum åt dig. Och i trädgården blommar äppelträden så vackert!
När Rimma och Elias fick veta att jag skulle till staden var de glada, men bara en kort stund. När pappren granskades visade det sig att jag alltid varit ägare till lägenheten, och min man hade bara rätt till livslångt boende. Så Rimma och Elias fick återflytta till kollegiehemmet.
Jag sålde lägenheten och gav pengarna till mitt barnbarn, Arvid, så att han kunde köpa ett eget boende i staden. Priserna i regionhuvudstaden är högre, så han fick bara en ettorummare, men i en ny byggnad med mycket ljus. Han planerar att gifta sig nu har den unga familjen ett riktigt tak över huvudet.
Jag känner en märklig blandning av sorg och lättnad när jag skriver detta. Livet har tagit så oväntade vändningar, men kanske finns det fortfarande en plats för mig någonstans, någonstans där jag kan känna mig hemma igen.
Marta.
