Till den kvällen gick jag verkligen på reservkraft. Två pass i sträck på universitetskaféet, tentaplugg inför tre avslutande tentor i företagsekonomi och bara några timmars sömn på två dygn satte sina spår.
När jag vid elvatiden såg en svart bil stå utanför Stockholms universitetsbibliotek, tog jag för givet att det var min taxi. Jag orkade inte ens kolla regnumret öppnade bara bakdörren och sjönk tacksamt ner i sätet.
Inne i bilen slog det mig att allt var ovanligt lyxigt: Mjukt läder, tystnaden total, doften av någon dyr parfym låg kvar i luften. Men tröttheten höll min vakenhet i schack. Jag slöt ögonen ett ögonblick och somnade direkt.
Jag väcktes av en lugn mansröst, med en liten glimt av humor:
Brukar du slå dig ner i främmande bilar för att vila, eller hade jag ovanligt tur i kväll?
Jag for upp. Bredvid mig satt en man i perfekt skräddad kostym. Hans mörka blick höll fast min, och mungiporna drog sig upp i ett outgrundligt leende.
Du sov förresten i nästan tjugo minuter, lade han till. Och snarkade lite.
Jag rodnade till. Blicken svepte snabbt över insidan: pekskärm, trälister, inbyggd minibar.
Du är väl inte min chaufför?
Nej. Jag äger bilen. Jag heter Gustav Lindgren.
Namnet sa mig ingenting, men det fanns en självklar pondus i rösten. Jag mumlade snabbt ett förlåt och grep handtaget för att öppna dörren.
Det är ändå sent, kommenterade han. Låt mig åtminstone köra dig hem.
Tankarna på att tacka nej kom snabbt, men natten i Stockholm kändes plötsligt inte så lockande. Bilen gled iväg. På vägen började vi prata; jag berättade om mina studier, extrajobben, ständiga tröttheten.
Det där är inte hållbart, sade han bara stilla. Du sliter ju ut dig.
Utanför min lilla hyrestrea, där jag bodde med en katt som hette Sigge, sa han plötsligt:
Jag söker en personlig assistent. Någon som kan bringa ordning i mitt schema och mina projekt. Flexibla tider och rimligt bra lön. Låter det inte bättre än eviga kafépass?
Jag vill inte ha välgörenhet, svarade jag stelt.
Det är ingen välgörenhet. Det är ett jobberbjudande.
Jag tog emot hans visitkort. Väl hemma stirrade min vän Siri storögt på namnet: Gustav Lindgren Sveriges yngsta miljardär och entreprenör.
Tre dagar tvekade jag. Men hyresavin och verkligheten vägde tyngre än min stolthet. Jag ringde.
När kan du börja? löd den korta, effektiva frågan.
Imorgon.
Hans hem kändes som hämtat ur en designmagasin: högt i tak, glasväggar, ljus, trädgård med formklippta äppelträd. Lönen var flera gånger högre än det jag dragit in tidigare. Men Gustav gjorde snabbt klart att han inte värderade slumpen, utan vem jag var.
Du är här för att du har ordning och ett skarpt huvud, sa han en gång. Just sådana behöver jag.
Där, någonstans, förändrades allt.
Arbetet greppade tag i mig. Jag strukturerade möten, optimerade resor, effektiviserade kommunikationen. Successivt fick jag förtroendet att hantera hans viktigaste affärer. Mellan oss växte en ömsesidig respekt stillsam, självklar, utan stora åthävor.
Vid en företagsmiddag, när blickarna blev många och jag kände anspänningen, la han varsamt handen på min rygg bara som stöd. Och just då insåg jag att känslorna oss emellan gått långt bortom det yrkesmässiga.
Två månader senare damp ett mejl ner inbjudan till ett års internationellt utbytesprogram med stipendium.
När åker du? frågade han.
Om tre månader.
Han dröjde lite.
Jag skulle kunna be dig stanna. Men då skulle jag förstöra det jag beundrar i dig din vilja att växa.
Den kvällen, när han följde mig till dörren, sa han för första gången:
Jag älskar dig.
Jag älskar dig också, svarade jag enkelt.
Åk nu. Förverkliga dig själv. Jag vill se dig stark, inte beroende av mig.
Ett år gick fort. När jag kom hem väntade bara han på Arlanda ensam, utan livvakter eller press.
Hoppas du inte tog fel bil den här gången? log han.
Allt är dubbelkollat, försäkrade jag.
Han tog min väska.
Jag har köpt en lägenhet i Rom.
Jag stannade till.
För oss två.
Han gick ner på knä, mitt i en folktom ankomsthall.
Elsa Blomqvist, vill du bygga ditt liv med mig?
Ja.
I dag är jag färdigutbildad och har startat eget konsultbolag. Gustav leder fortfarande sitt företag, men vi är kollegor i både arbete och vardag.
Ibland, när jag kliver in i hans bil efter en lång dag, ler jag.
Ska jag kolla regnumret? frågar han.
Om du är med, kan jag nog våga slumra igen, svarar jag.
Nu är det inte längre ett misstag. Det är mitt val.
