Lovisa Andersson grep bestämt tag i den stora, färgglada hönan Signe och doppade henne argt i en stor tunna med vatten. Signe skrek hjärtskärande och försökte kämpa sig fri. När badet var över kastade Lovisa irriterat den stackars Signe på den grästäckta gårdsplanen. Kvickt sprang Signe iväg, förlorade några svartvita fjädrar, som den busiga septembervinden fångade och förde långt bort.
Lovisa lyfte tungt fram tunnan och hällde ut vattnet över de stora pumporna som låg som feta grisar längs staketet. Därefter gick hon in i huset och stängde dörren ordentligt. Nej, Lovisa var ingen elak kvinna som plågade sin höna. Det var bara så att Signe hade bestämt sig för att ruva ägg en tredje gång denna sommar. Två generationer av tuppar och kycklingar, som hon redan hade uppfostrat, vandrade längs den dammiga byvägen, och nu var det september. De nykläckta kycklingarna skulle aldrig hinna växa sig starka nog innan den långa, kalla vintern kom. Därför hade Lovisa valt den beprövade metoden att doppa henne i kallt vatten.
På staketet satt katten Greta, Lovisas älskling, och betraktade Signe med sina stora, gyllene ögon. “Vilken tok,” funderade hon, medan hon tvättade sitt redan rena ansikte med en rosa tass. “Så fort det kommer ett ägg, så kacklar hon över hela gården… Om hon bara höll tyst, kanske hon skulle lyckas få sina kycklingar… Jag är tyst, och nu har jag fyra små kattungar som växer i höet. Snart kan jag glädja min kära matte.”
Katten sträckte på ryggen, gäspade och gick mot ladan, där den fluffiga, brokiga skaran väntade på henne.
Nästa dag gick Lovisa med sorgsna känslor till ladan. Hennes älskade katt Greta hade dött, och hon behövde ge henne en värdig begravning med färskt hö i graven. Greta hade fallit offer för en av de rävar som ofta syntes i trakterna runt byn. Men hon hade lyckats ta sig loss från rävens käkar och återvände hem för att ta avsked en sista gång av sin älskade matte. När Lovisa böjde sig ner för att dra loss en doftande bunt hö, såg hon Signe.
Hönan satt i ett rejält bo, med fjädrarna spretande åt alla håll och kaklade belåtet. Lovisa svor högt och förberedde sig på att dra bort hönan från boet. Men Signe blåste upp sig som en boll och väste åt henne som en arg gås.
Lovisa, som inte hade väntat sig ett sådant motstånd, drog tillbaka handen. Plötsligt visade sig några nyfikna kattungar från under fjädrarna – först en nos, sedan en till, och snart alla fyra av Gretas ungar! De kom ut med högljudda pip: en svart, en vit, en randig och en trefärgad kattunge som såg precis ut som sin avlidna mamma…
Nu gick Lovisa varje dag till ladan med en hink säd till hönan och en skål mjölk till de fyrbenta “kycklingarna”.
Snart började Signe ta med sina energiska små ungar på promenad. Med fjädrarna uppspända skyddade hon dem och försökte envist få dem att picka säd eller mumsa på en delikat, fet mask. Men de små rullade bara runt i gräset och sprang runt på gården, med svansarna uppspärrade som små morötter.
Sommaren gick över till vinter. Alla fyra av Gretas ungar flyttade in i Lovisas stora stuga. Och för Signe… För Signe fick Lovisa ordna en stor korg under bänken, för kattungarna ville bara sova under den varma, moderliga vingen.
