Det var en tid då vårt hem allt oftare skakades av gräl—inte mellan mig och min man, utan på grund av vår svärson. Den mannen min dotter valt att gifta sig med visade sig vara lättjefull och ansvarslös i sin yttersta grad. Han hade inte haft ett riktigt arbete på över ett år—han tog ibland småjobb här och var, men för det mesta satt han bara hemma. Min dotter bar hela familjens börda på sina axlar och uppfostrade två små barn, samtidigt som hon var föräldraledig. Och han? Han existerade bara.
Dottern kunde naturligtvis inte arbeta heltid—de små tvillingarna krävde ständig omvårdnad. Jag erbjöd min hjälp, men under ett villkor. Ja, ett hårt och tydligt krav: inte en enda krona till så länge hon inte skilde sig från denna parasit. Att hjälpa henne innebar i slutändan att försörja honom också. Och jag tänker inte längre finansiera någons lättja.
Redan från början tyckte jag inte om Rickard. Jag hoppades att det skulle gå över, att hon skulle komma till besinning. Men ack—de gifte sig. Ungdom, kärlek, illusioner—allt hade fördunklat hennes förnuft. Och nu fick vi plocka upp spillrorna efteråt.
Vi och min man gav dem mormors lägenhet. Där hade hyresgäster bott tidigare, och det var vår enda extra inkomst utöver pensionen. Men de unga hade inga pengar till hyra, så vi hjälpte till. Jag bad bara om en sak—gör en liten renovering, fräscha upp så barnen har det trevligt.
Rickard visade ännu en gång sitt rätta jag:
—Jag tänker inte hålla på med sånt. Jag är ingen hantverkare, jag är humanist. Det får någon annan sköta som får betalt för det. Vi måste anlita någon.
Och med vilka pengar, om jag får fråga? Han hade inte ens tjänat ihop till en skruvmejsel. Allt han kunde var att filosofera och klaga på oturen. Att jobba på kvällar gick inte, på helger måste han “vila”. Uppenbarligen vant vid att andra skulle bura åt honom.
När jag öppet sa att han var en lätting, tog han illa vid sig. “Du är orättvis mot mig.” Och dottern? Istället för att stödja mig ens lite, började hon förebrå mig:
—Nu bråkade vi igen för din skull. Varför ska du lägga dig i?
Jag bestämde mig för att dra mig undan. Men jag varnade henne genast: om hon satt sig i skiten fick hon klara sig själv. Spring inte till oss med utsträckt hand. Men när jag fick veta att hon väntade igen—tvillingar—sprängdes mitt hjärta. Jag hoppades att Rickard skulle vakna, men nej—inte en reaktion. Vi fick göra allt. Vi avslutade renoveringen, letade barnsängar, gick med henne till läkaren. Och han? Fortfarande på soffan, med laptopen.
Även om Saga kämpade av alla krafter, syntes det att hon började förstå vilken man hon valt. Tillsammans fick vi i alla fall lägenheten ordnad. Allt gjort med egna händer. Han köpte visst något på rea efteråt, men det var ingen ursäkt. När man har en familj att ta hand om ska man vara en man. Men han var bara en invånare i ett hus där andra gjorde allt.
Sen fick vi veta hur de egentligen fick ekonomin att gå ihop—de hade skaffat kreditkort. Inte ett ord sa de. Gömt det. Och sen—ett samtal:
—Mamma, vi klarar inte av det. Snälla, hjälp oss…
Jag var rasande.
—Saga! Du har fått barn med en man som inte ens kan byta en glödlampa! Hur tänkte du klara allt själv?
—Det är bara tillfälligt…
—Vadå tillfälligt? Du har ett hem, du har föräldrar som bär allt själva. Och han kan inte ens hitta ett jobb—antingen är lönen för låg, eller resan för lång, eller schemat passar inte!
—Du förstår inte, mamma… Han letar! Han vill bara inte jobba för småpengar!
—Men det är för småpengar vi lever! Du, dina barn, han—allt på vår bekostnad!
Jag var trött. Jag klarade inte mer att vara deras mjölkko. Jag sa:
—Tills du skiljer dig—glöm vägen hit. Inte en krona till. Vill du bo med honom, gör det. Men själv.
Hon brast i gråt.
—Ska mina barn växa upp utan far?
Då sa jag vad jag burit på länge:
—Hellre ingen far än en sån. Inget exempel på en man som lever på andra.
Jag är en mor. Men jag vill inte längre vara ett offer. Jag vill se min dotter föda upp barn med en man, inte en börda. Jag vill att hon ska respektera sig själv. Inte be om hjälp medan han dricker te och äter pepparkakor. Jag har gett allt jag kunnat. Nu—det räcker.
