Han sträckte ut handen för att stryka det hotfulla djuret, men katten ryckte åt sidan och kröp märkligt bort från människan, bort från den utsträckta handen…
— Se på honom! – nästan skrek rektorn. – Föräldrarna har kallats, men han skäms inte ens!
Erik såg rakt in i den uppretade rektorns ögon. Den tioårige pojkens ansikte visade inte ett spår av ånger för det onda han gjort. Med en uttråkad min lyssnade han tyst på frågorna från Gunilla Edvardsson.
— Att bränna upp klassens betygskatalog! – rektorns röst gick över i ett gällt skrik.
— Vänta utanför dörren! – befallde fadern strängt.
Pojken lämnade rektorns rum och slog igen dörren med en smäll. Han brydde sig inte om han skulle straffas igen. Han kunde inte handla annorlunda, han hade gett sitt ord…
När det gällde föräldrarna skulle de snart glömma honom igen, när de åkte iväg på nästa expedition.
Samma kväll bestämde familjerådet att skicka Erik till farfar på landet hela sommaren. Kanske skulle han kunna tygla den unge rebellen…
*****
— Detta är ditt schema, – Gustav Sörensson, före detta militär, pekade på ett papper täckt av jämn handstil. – På landet finns det ingen tid för bus, alla vill äta och dricka.
— Är jag slav? – slapp det ur Erik när han läste den långa listan över sysslor.
Gustav Sörensson log och uppskattade barnbarnets stridslystna blick som kastades mot honom. Igår hade sonen kört Erik hit och klagat oavbrutet över hur svår han blivit. Ständiga slagsmål i skolan, missnöje från lärare och rektor – allt tog tid från forskningen. Eriks föräldrar hade åkt iväg på expedition och lämnat rebellsönnen hos farfar med lättnad.
Långsamt rullade dagarna, fyllda av ovana uppgifter…
Erik steg upp med tupparna, hjälpte farfar att mata den spräckliga kon Stina, fyra smågrisar och den bruna hästen Arvid. Hämta vatten, stapla kluven ved, rensa rabatter…
Sysslorna tog aldrig slut, men Erik hade gett sitt ord att inte klaga.
— Vaktar han mig? – frågade Erik en gång och tittade misstänksamt på farfars favorit, den stora hunden Lasse, som följde honom som en skugga när han lämnade gården.
— Han känner att du inte är härifrån, är rädd att du ska gå vilse, svarade farfar med lätt ironi.
Erik tyckte mycket om att fiska. Pojken lärde sig snabbt att hantera spöet, och efter ett par veckor lät Gustav Sörensson honom gå ensam till ån.
Bästa nappet var tidigt på morgonen när det fortfarande var svalt. Erik gillade att sitta med spöet på stranden och se solen gå upp, lysa upp allt omkring. Sådant såg man inte i stan!
En tidig morgon, med spöna på stranden av en vacker å, märkte Erik en rörelse i det höga gräset.
Någonstans i närheten kväkte en groda högt, och en hund skällde. Vanliga ljud, men…
Gräset rörde sig igen, och pojken bestämde sig för att kolla…
Försiktigt stegande bland det höga gräset, spanade Erik i morgongryningen men såg inget. Han trodde att han inbillat sig och ville gå tillbaka till spöna, men i det ögonblicket hörde han ett svagt, klagande ljud.
Han böjde sig ner, skilde gräset med händerna, och en katt fräste hotfullt mot honom med öronen tillbakapressade. Djurets ögon varnade för att hålla avstånd, och fräsandet var ett tydligt hot.
— Oj… – slapp det ur Erik av överraskning. – Varför fräser du?
Han sträckte ut handen för att stryka det hotfulla djuret, men katten ryckte åt sidan och kröp märkligt bort från människan, bort från den utsträckta handen.
I samma ögonblick blev det ljusare, och Erik såg blodfläckar på djurets ljusa päls. Framför hans ögon dök en bild från den senaste tiden upp – fyra tonåringar som plågade en randig katt med ett förfruset högeröra…
Erik ryckte till och försökte trycka bort det smärtsamma minnet. Katten var skadad, den behövde hjälp!
Med bara händerna gick det inte att ta den, den var arg och hade uppenbart ont. Han såg sig omkring men hittade inget lämpligt. Han bar en tunn vindjacka som skyddade mot morgonkylan.
Han tog av sig vindjackan och närmade sig den fräsande katten:
— Kitt, kitt, kitt! Jag vill bara hjälpa dig… Kitt, kitt, kitt!
Med de sista krafterna rusade katten åt sidan, men Erik var snabbare. Han täckte katten med vindjackan, lindade in den försiktigt och tryckte den mot bröstet. Sedan sprang han allt vad han kunde hemåt, lämnade spöna kvar…
— Farfar, kommer katten att klara sig? – frågade barnbarnet för hundrade gången, oroligt stirrande på dörren till sommarköket.
— Var inte orolig, Karin är veterinär och kan sina sår, – Gustav Sörensson strök pojken över huvudet. – Gå och hämta spöna nu, när du kommer tillbaka har vi nyheter…
Erik nickade och sprang snabbt till ån efter spöna. Han hade så bråttom att han knappt kunde hämta andan när han kom hem.
I samma ögonblick dök den spinkiga gestalten av Karin Månsson upp i dörren till sommarköket. Den äldre kvinnan sa något till Gustav Sörensson, som log glatt.
— Hur är det med henne? – slapp det ur Erik.
— Det kommer att gå bra, – svarade Karin Månsson. – Det ser ut som om hon blivit biten av en hund… Jag har rengjort såren, nu får du ta hand om henne.
— Jag gör allt! – utbrast Erik, och tårar av glädje och lättnad syntes i hans ögon…
Den kvällen lämnade pojken inte den sovande katten, som han ordnat en provisorisk bädd i en kartong med en gammal filt. Han ställde skålar med mat och vatten bredvid och satt bara och såg på när katten sov.
— Ska du sova här? – frågade Gustav Sörensson.
— Får jag? – frågade Erik hoppfullt.
— Vi tar in henne i stugan istället, – föreslog farfar.
Katten flyttades in i rummet där Erik sov, och kartongen ställdes bredvid hans säng.
När man såg närmare, var kattens päls en ljus beige med knappt synliga ränder.
Erik satte sig på sängkanten och fortsatte att iaktta hur hans skyddsling sov.
— Jag tittar på dig, barnbarn, och blir förundrad, – sa Gustav Sörensson tankfullt, och satte sig på en stol i vrån. – Du är varken lat, tankspridd, ansvarslös, och godhet är dig inte främmande. Så varför gör du myteri?
Erik såg på farfar och ryckte på axlarna istället för att svara.
— Ditt senaste påhitt med betygskatalogen… – fortsatte farfar. – Du brände den inte utan anledning?
— Jag gav mitt ord, och när man har gett det måste man hålla det, – muttrade Erik.
Han sträckte ut handen och strök försiktigt den sovande katten över huvudet.
— Vem gav du ditt ord? – Gustav Sörenssons misstankar bekräftades, för han trodde inte på barnbarnets skuld.
— I källaren i huset bredvid skolan bor en hemlös katt som jag matade, och jag pratade med honom, precis som du pratar med Lasse, – berättade Erik och snyftade till. – Jag drömde om att ta hem honom, men mina föräldrar ville inte ens höra talas om det… Jag gav mitt ord till Måns att jag alltid skulle skydda honom.
— Och vad hände med den katten? – frågade farfar med dämpad röst, höll andan.
— Äldre pojkar i skolan plågade honom, – Eriks röst darrade. – Jag bad dem sluta, de gick med på det på villkor att jag skulle bränna klassens betygskatalog…
— Uslingar! – slapp det ur den äldre mannen. – Var är den katten nu?
— En kvinna tog honom, sa vaktmästaren, – Erik strök katten igen. – Jag skulle så gärna vilja veta hur det går med Måns…
— Du är duktig! – farfar strök pojken över huvudet. – Du höll ditt ord, det är rätt, men varför berättade du inget för dina föräldrar?
— De frågade inte, – svarade Erik enkelt.
Dagarna gick… Såren på Mjuka, som Erik döpt katten till, läktes. Katten slutade fräsa och se misstänksamt på människor.
Mjuka tog emot omsorgen från människan som räddat hennes liv. Snart flyttade den vackrare och märkbart tyngre katten över till Eriks säng för att sova.
Pojkens dröm gick i uppfyllelse, men ofta såg han i sina drömmar den randiga Måns med det förfrusna örat. Katten gned sig mjukt mot hans ben och spann högt när Erik tog upp honom.
— Var är du? – frågade Erik i sömnen den randiga katten, men fick inget svar.
Juli gick, och sedan augusti…
Erik väntade på att föräldrarna skulle komma och hämta honom, men istället sa farfar till barnbarnet att han behövde åka in till staden för ärenden. Efter att ha skött morgonsysslorna lämnade Gustav Sörensson gården till barnbarnet och gav sig av till tåget.
Han kom tillbaka på kvällen, trött men nöjd. Han berömde barnbarnet för ordningen i sysslorna och, leende hemlighetsfullt, kallade in honom i stugan, dit han tidigare burit en stor kartong.
— Kom hit, barnbarn, – Gustav Sörensson pekade på soffan. – Se vem som följde med mig från staden.
Erik gick in i rummet och tittade på soffan. Pojken blinkade flera gånger, rädd att han inbillade sig.
— Måns! – utbrast pojken och tog försiktigt upp den randiga katten med det förfrusna örat. – Farfar, du är bäst!
Katten såg frisk och välnärd ut. Senare berättade Gustav Sörensson för barnbarnet hur imponerad han varit av Eriks handling och bestämt sig för att leta rätt på den randiga katten, med hjälp av Eriks skola.
Det visade sig att vaktmästaren hade kontaktat ett djurhem för att ta bort den hemlösa katten, rädd för dess liv.
I början av september kom Eriks föräldrar med nyheten att de behövde åka på en lång expedition, och pojken skulle få bo hos farfar ett tag.
Föräldrarna kände knappt igen den glada och livsbejakande pojken från den förre rebellen.
— Pappa, du har gjort ett under! – utbrast Eriks far.
— Lär er lyssna på ert barn, – sa Gustav Sörensson med eftertryck.
När det gällde Erik, så gladde han sig över att få bo kvar hos farfar och inte behöva skiljas från Måns och Mjuka.
Rebellen hade förvandlats till den mest omtänksamma och ansvarsfulla husbonden för sina husdjur.
Författare: Ilona Svanström
källa.
