Anders Ekberg satt vid fönstret och stirrade på annonsen i mobilen. Bokstäverna flöt framför ögonen – glasögonen hade som vanligt försvunnit någonstans. Men texten var enkel:
“Skänker bort katt. Röd, kastrerad, kattoanvänd.”
Nej. Inte skänka. Sälja. Då var chansen större att den hamnade hos en familj med pengar.
– Misse, – ropade han tyst. – Kom hit, röd.
Katten dök upp som genom ett trollslag – en tjock, spinnande traktor på mjuka tassar. Hoppade upp i knäet, kröp ihop till en boll. Varm, levande.
Anders strök honom bakom örat. Misse knipte ihop ögonen av välbehag, och husse kände hur hjärtat klämdes åt. Ett halvår sedan ensam.
– Vad ska vi göra med oss, va? – viskade gubben. – Medicinen håller på att ta slut, och pensionen också.
Kattern kurrade, omedveten om något. Anders öppnade kalkylatorn. Mat – tusen kronor i månaden. Strö – ännu femhundra. Veterinären ville han inte tänka på.
Och blodtryckstabletterna kostade två tusen. Varje månad.
– Förstår du, Misse, jag vill inte skiljas från dig, jag orkar bara inte mer.
Han skrev i annonsen: “Katt till gott hem. Tre tusen kronor.” Suddade. Skrev om: “Säljer katt. Fem tusen kronor.”
Mobilen ringde genast. En kvinnas röst:
– Hej, jag ringer om katten. Kan jag komma och titta?
– Ja, – svarade Anders hes. – Kom.
En timme senare knackade det. På tröskeln stod en kvinna runt femtio med sorgsna ögon.
– Kajsa, – presenterade hon sig. – Var är katten?
Misse, som på beställning, sprang ut från köket, men inte till gästen – till husse. Han gnuggade sig mot benen, spann, såg med förälskade ögon.
– Här är han, min röding, – sa Anders och försökte låta likgiltig. – Snäll katt. Kelig.
Kajsa satte sig på huk, sträckte fram handen. Misse nosade, men gick inte till henne. Han återvände till husse.
– Varför säljer ni honom? – frågade kvinnan tyst.
– Omständigheter, – mumlade gubben och såg bort.
Då märkte Kajsa: händerna på pensionären darrade. Och katten lämnade honom inte en sekund.
Kajsa lät blicken sakta glida över lägenheten. Rent, prydligt, men tomt på något vis. På fönsterbrädan – en torkad fikus. På bordet – en ask med tabletter, nästan tom. Och en till, också nästan tom.
– Vacker lägenhet, – sa hon. – Har ni bott här länge?
– Fyrtio år, – svarade Anders och strök Misse. – Vi köpte den med Greta…
Han fullföljde inte. Behövde inte.
Kajsa nickade. Hon hade själv nyligen förlorat Siv – en blandras som levt i femton år. Tomheten i hemmet var så stor att väggarna hotade att rasa.
– Har katten några sjukdomar? – frågade hon.
– Nej, frisk. Det är bara jag, – Gubben tvekade. – Jag orkar inte längre. Åldern, förstår ni.
Misse jamade plötsligt långt och gned sig mot husses ben. Som om han förstod vad det handlade om.
– Vad ger ni honom för mat? – fortsatte Kajsa.
Anders visade mot köket. Där stod två skålar – en med vatten, en med torrfoder. Billigt, från ICA. Inte det sämsta, men inte bra heller.
– Är han kräsen med maten?
– Nej, han äter vad han får. Snäll kille. Väldigt klok. När Greta var sjuk lade han sig hos henne i sängen, värmde. Som om han förstod. – Husses röst darrade.
Kajsa satte sig på huk framför katten. Misse såg på henne, men tryckte sig mot husse.
– Säg ärligt, – frågade hon tyst, – varför begär ni just fem tusen?
Gubben blev ställd:
– Han är ju en bra katt. Renrasig.
– Misse är en bondkatt, – invände Kajsa mjukt. – Vacker, men bondkatt. Och ni älskar honom. Så varför säljer ni?
Anders vände sig mot fönstret. Teg länge. Misse spann i hans knä, och husse strök honom med darrande händer.
– Medicinen blivit dyr. Och maten. Han var sjuk för en månad sedan, vi åkte till veterinären. Betalade fem tusen. Sista pengarna.
– Dottern? Sonen? Släktingar?
– Dottern bor i Norge. Har tre egna ungar, hon har inte tid med sin gamla far. Jag ber inte om något heller.
Han suckade.
– Vi klarade oss med Greta på något vis. Men ensam – det går inte.
Kajsa lyssnade och kände hur hjärtat snördes. Där satt han, den stolte gubben, och sålde det enda levande han hade kvar. Och katten förstod inte, tryckte sig intill, litade.
– Om jag inte köper? – frågade hon.
– Nån annan gör det. – Rösten fast, men händerna darrade fortfarande. – Annonsen ligger redan, det har ringt.
– Och det gör inte ont?
Anders höjde hastigt på huvudet:
– Tror ni att det är lätt?! Tror ni att jag gör det för att jag har det för bra?
Han hejdade sig, bet ihop läpparna. Misse blev rädd för den tvära rörelsen, hoppade ner från knäet, men gick inte långt – satte sig bredvid.
Då förstod Kajsa: hon kunde inte bara köpa katten och gå. Man fick inte skilja dem åt.
Men något måste göras.
Kajsa teg. Länge.
– Anders Ekberg, tänk om jag inte köper katten? – sa hon.
Gubben ryckte till:
– Inte köper?! Varför kom ni då?
– Jag kom för att titta. Jag har tittat. Och förstått – jag ska inte köpa katten.
Anders blev blek. Händerna skakade värre.
– Ni ringde ju själv! Ni sa att ni ville ha en katt!
– Det ville jag. – Kajsa reste sig ur fåtöljen och gick till fönstret. – Men inte den här.
– Vad är det för fel på honom?!
Hon vände sig om. Och gubben såg tårarna i hennes ögon.
– Allt är rätt med katten. Men med husse är det fel.
– Jag förstår inte.
– Jo, ni förstår, Anders. – Rösten darrade. – Jag förlorade nyss min hund. Gammal, sjuk. Hon levde med mig i femton år. Och vet ni vad det värsta var innan hon dog? Inte sjukdomen. Inte smärtan. Utan att hon såg på mig och bad om förlåtelse. För att hon besvärade.
Anders svalde. Misse kom fram till honom, gned sig mot benet.
– Och nu ser jag på er med Misse – och ser samma sak. Han dras till er, och ni skäms för att ni inte kan föda honom. Ni tror att ni gör rätt som ger bort honom till goda händer.
– Är det fel då?! – flammade gubben upp. – Är det bättre att han svälter med mig?!
– Vem har sagt att han måste svälta?
Det blev tyst. Misse jamade – tyst, långdraget.
– Jag föreslår en annan lösning, – fortsatte Kajsa. – Jag kommer med mat. Varje vecka. Och pengar till veterinär – om det behövs.
– Vad?! – Anders såg på henne som på en galning. – Varför skulle ni göra det?
– För att jag vill hjälpa katten. Men inte skilja er åt. – Hon log genom tårarna. – Man kan kalla det hyra av lycka.
– Hyra?!
– Javisst. Jag betalar för att få komma och klappa Misse. Och samtidigt får jag anledning att hälsa på en ensam människa. Dricka te. Prata.
Gubben teg. Ögonen vidöppna, läpparna darrade.
– Det är förnedrande, – pressade han fram.
– Varför förnedrande? – frågade Kajsa uppriktigt förvånad. – Det är en överenskommelse. Ärlig. Jag får en katt att umgås med – ni får hjälp med maten. Ömsesidigt.
– Nej! Jag är ingen tiggare! – Anders reste sig tvärt.
– Vem har sagt det?
– Det är ni själv! Ni vill ge pengar till en okänd gubbe!
Kajsa skakade på huvudet:
– Jag föreslår en överenskommelse. Betala för att få umgås med en katt. Och med en klok, intressant människa som uppfostrat den katten.
– Sluta! – Rösten brast. – Tyck inte synd om mig!
Och så tystnade han. Satte sig igen i fåtöljen. Sänkte huvudet.
Misse hoppade upp i hans knä.
– Vet ni vad det värsta är, Anders? – frågade Kajsa tyst. – Inte fattigdom. Inte ålderdom. Utan högmod. Som hindrar en från att ta emot hjälp.
– Det är inte högmod, – viskade han. – Det är skam.
– Skam över vad?
– Att jag inte klarade mig. Att min fru dog och jag blev kvar. Att jag inte sparat pengar. Att dottern är långt borta. Att jag inte ens kan föda en katt.
Tårarna rann nerför de skrumpna kinderna.
– Och nu kom ni. Och ni erbjuder hjälp. Och jag är som en sista…
– Dum? – fyllde Kajsa mjukt i.
– Ja, dum.
Hon gick fram, satte sig på huk bredvid fåtöljen:
– Anders Ekberg. Jag har en tom lägenhet. Jag har en död hund. Jag har ett jobb jag inte vill gå till. Och ingen bredvid mig som man kan berätta om sin dag för. Men ni har Misse. Och ett gott hjärta.
– Hur vet ni att jag har ett gott hjärta?
– En ond människa kan inte älska en katt så mycket.
Misse spann högre, som om han höll med.
– Så vad säger ni? Ska vi komma överens?
Anders teg länge. Strök den röda pälsen. Tänkte.
Gubben suckade. Djupt, djupt.
– Då kanske vi provar?
Två månader gick.
Anders satt vid fönstret med Misse i knäet och såg på gården. Snart skulle Kajsa komma – på tisdagar hade hon alltid med sig mat och något gott.
– Hör du, röd? – sa han tyst till katten. – Det låter som bekanta steg.
Misse lyfte huvudet, spetsade öronen. Ja, det var hon.
Knackning på dörren.
– Anders Ekberg? Det är jag!
– Kom in, kom in! – Gubben reste sig, rättade till skjortan. På två månader hade han piggnat till, till och med kinderna fått färg.
Kajsa kom in med stora kassar, leende:
– Hej, snygging! – Det var till Misse.
Katten började genast spinna och gnida sig mot hennes ben.
– Och hej till er, Anders. Hur mår ni? Hur känns det?
– Bra, allt bra. Var hos doktorn igår – blodtrycket är normalt. Era tabletter hjälper.
– Oj! I morgon är det lördag, kanske vi går till parken? Tar Misse i sele och går ut?
Anders blev blyg:
– Nja, parken. Folk kommer titta – en gubbe med katt i koppel.
– Låt dem titta! – skrattade Kajsa. – De kommer avundas vilken snygging ni har. Eller hur, Misse?
Katten jamade – godkännande.
De drack te i köket. Anders berättade om grannarna, om nyheterna på gården. Och Kajsa lyssnade, nickade, skrattade. Under två månader hade en särskild närhet vuxit fram – inte släkt, men mycket varm.
– Vet ni, – sa hon när hon druckit ur teet, – er dotter ringde i veckan?
– Ja. Frågade hur jag mådde. Jag berättade om er.
– Vad sa hon?
– Hon blev förvånad, – erkände gubben. – Sa: “Pappa, jag är så glad att du har en väninna.” Väninna, – Han log. – Låter konstigt i min ålder, eller hur?
– Varför konstigt? Vänskap har ingen ålder.
Misse hoppade plötsligt ner från fönsterbrädan och gick fram till matskålen. Med kvalitetsmat, som inte längre var ett problem.
– Och jag ville sälja honom, – sa Anders tyst.
– Det är bra att ni inte gjorde det.
– Ja… Jag trodde då att det var världens undergång. Men det var början på ett nytt liv.
Kajsa nickade:
– Ibland leder de värsta stunderna till de ljusaste förändringarna.
De teg, medan de såg på Misse som mumsade på maten. Han hade nu allt – mat, smekningar, uppmärksamhet från två människor som älskade honom.
