Min mamma gick bort när jag bara var åtta år gammal. Pappa började dricka, och det var ofta tomt i kylskåpet hemma. Jag tiggde ibland på skolgården, hade svårt med skolarbetet, och mina kläder var alltid slitna till slut uppmärksammades det av lärarna.
Socialtjänsten kom hem till oss flera gånger, och snart fick pappa hårda krav på sig, vilka han var tvungen att följa annars riskerade han att förlora vårdnaden om mig. Lyckligtvis insåg pappa allvaret, han slutade dricka, och de efterföljande kontrollerna gick alldeles utan problem.
Efter ett tag sa pappa att han ville att jag skulle träffa en kvinna han tyckte om. Vi åkte hem till moster Margareta. Jag var skeptisk, minnet av mamma var ännu väldigt levande, och jag hade svårt att acceptera att pappa ville vara tillsammans med någon annan.
När vi började prata kände jag omedelbart Margareta’s värme och omtanke. Jag blev vän med hennes son, som var ett år äldre än mig. Vi började gå på fotbollsträning tillsammans. Pappa var glad att jag tog hans nya bekantskap så väl, och efter bara en månad flyttade vi in hos Margareta, samtidigt som vår lägenhet hyrdes ut till hyresgäster för att få extra inkomst.
Pappa hann aldrig gifta sig med Margareta han blev tragiskt påkörd av en alkoholpåverkad bilist och dog omedelbart. Rent formellt var jag ingen för Margareta, så socialtjänsten tog mig till ett barnhem. När jag gick därifrån lovade Margareta att hon skulle kämpa för att få hem mig så snart hon kunde.
Hon höll sitt löfte, och efter två månader var jag tillbaka hos henne. De två månaderna på barnhemmet räckte gott för att jag skulle inse hur tufft det var där. Jag är enormt tacksam att Margareta aldrig övergav mig, utan blev en riktig andra mamma. När jag kallade henne mamma såg jag ofta tårar i hennes ögon. Margareta är en fantastisk person, och hennes son har blivit min riktiga bror.
Idag är vi vuxna, har egna familjer, men Margareta är fortfarande den närmaste personen för både mig och min bror. Hon har blivit svärmor två gånger om, men aldrig har det varit någon konflikt med oss eller våra fruar. Varken min eller min brors hustru kallar henne svärmor båda säger mamma Margareta för att visa sin uppskattning och respekt. Varje gång någon säger hennes namn ser jag den genuina glädjen i hennes ögon.
