Pappa, låt mig presentera, det här är min framtida fru och din svärdotter

— Pappa, låt mig presentera dig för min blivande fru och din svärdotter, Linnea! — utstrålade av lycka Erik.
— Vem?! — utbrast professor och doktor i vetenskap, Lars Johansson, förvånat. — Om det här är ett skämt, så är det inte särskilt roligt!
Mannen betraktade med avsmak naglarna på svärdotterns grova fingrar. Det verkade som om den här tjejen aldrig hade hört talas om vatten och tvål. Annars, hur skulle man förklara smutsen under naglarna?
“Herregud! Vilken tur att min lilla Elsa inte behövde uppleva sådan skam! Vi försökte ju fostra denna slyngel med de bästa maneren”, tänkte han.
— Det är inget skämt! — utmanade Erik. — Linnea kommer att bo hos oss, och om tre månader ska vi gifta oss. Om du inte vill delta i din sons bröllop, klarar jag mig utan dig!
— Hej! — log Linnea och klev självsäkert in i köket. — Här har vi piroger, hallonsylt, torkade svampar…, — räknade hon upp varorna hon tog fram ur sin slitna väska.
Lars Johansson tog sig för hjärtat när Linnea spillde ut sylt på den vita handbroderade duken.
— Erik! Kom till sans! Om du gör detta för att reta mig, så är det för mycket… Från vilken by har du släpat hit denna oborstade person? Jag tillåter henne inte att bo i mitt hus! — skrek professorn förtvivlat.
— Jag älskar Linnea. Och min fru har rätt att bo i vår bostad! — log Erik hånfullt.
Lars förstod att sonen drev med honom. Utan att argumentera vidare, gick mannen tyst till sitt rum.
På senare tid hade relationen med sonen förändrats mycket. Efter moderns död blev Erik oregerlig. Han hade hoppat av universitetet, var oförskämd mot sin far och levde ett utsvävande, bekymmerslöst liv.
Lars Johansson hoppades att sonen skulle förändras. Att han skulle bli som förr, förnuftig och godhjärtad. Men för varje dag som gick fjärmade sig Erik mer från honom. Och nu kom han hit med denna byflicka. Han visste att hans far aldrig skulle godkänna hans val.
Snart gifte sig Erik och Linnea. Lars Johansson vägrade delta i bröllopet; han ville inte acceptera sin icke önskvärda svärdotter. Han var arg över att den plats där den fantastiska värdinnan, frun och modern Elsa stått, nu togs av denna obildade tjej som knappt kunde uttrycka sig.
Linnea verkade inte lägga märke till sin svärfars dåliga inställning, och försökte göra sitt bästa för honom, men gjorde bara saker värre. Mannen såg inget gott i henne, bara att hon var obildad och uppförde sig illa.
När Erik hade fått nog av att spela den exemplariska maken, började han återigen dricka och festa. Hans far hörde ofta de unga gräla, och gladdes åt detta, i hopp om att Linnea skulle lämna för gott.
— Lars Johansson! — rusade svärdottern in, gråtande. — Erik vill skiljas, och mer än så, han kastar ut mig på gatan, och jag väntar barn!
— För det första, varför på gatan? Du är ju inte hemlös… Åk tillbaka dit du kom ifrån. Och att du är gravid ger dig ingen rätt att bo här efter en skilsmässa. Ursäkta, men jag tänker inte blanda mig i era relationer, — sa mannen, i hemlighet glad över att äntligen bli av med den påträngande svärdottern.
Linnea grät förtvivlat och började packa sina saker. Hon förstod inte varför svärfadern avskydde henne från första ögonblicket eller varför Erik lekte med henne som med en hund och sedan kastade ut henne. Så vad om hon var från landet? Hon hade också en själ och känslor…
***
Åtta år senare… Lars Johansson bodde på ett äldreboende. Den äldre mannen hade blivit alltmer skröplig de senaste åren. Naturligtvis såg Erik genast sin chans och skickade honom snabbt dit, för att slippa mer besvär.
Den gamle mannen accepterade sin situation, medveten om att det inte fanns någon annan utväg. Under sitt långa liv hade han lärt tusentals människor om kärlek, respekt och omtanke. Han kunde fortfarande få tackbrev från gamla studenter… Men sin egen son hade han inte lyckats fostra till en bra människa.
— Lars, du har besök, — sa rumskamraten när han kom tillbaka från promenaden.
— Vem? Erik? — undrade den gamle mannen, även om han innerst inne visste att det var omöjligt. Sonen skulle aldrig komma till honom, för han hatade sin far för mycket…
— Jag vet inte. Personalen bad mig säga att du borde komma. Varför sitter du bara? Skynda dig! — log rumskamraten.
Lars tog sin käpp och gick långsamt ut ur det lilla, kvava rummet. När han gick nerför trappan såg han henne på avstånd och kände genast igen henne, trots att det gått lång tid sedan deras sista möte.
— Hej, Linnea! — sa han tyst och sänkte huvudet. Han kände fortfarande sin skuld inför den ärliga och enkla tjejen, som han inte ville stå upp för åtta år tidigare.
— Lars Johansson?! — överraskades den rosiga kvinnan. — Du har förändrats så… Är du sjuk?
— Lite grann…, — log han sorgset. — Hur kommer det sig att du är här? Hur visste du var jag var?
— Erik berättade. Han vill ju inte alls ha kontakt med sonen. Men pojken ber alltid om att få träffa sin pappa eller farfar… Anton är ju oskyldig till att du inte erkänner honom. Han saknar kontakt med släkten. Vi är ju ensamma, han och jag…, — sa kvinnan med darrande röst. — Förlåt, kanske var det dumt av mig att ta upp detta.
— Vänta! — bad den gamle mannen. — Hur gammal är Anton nu? Jag minns att du sist skickade en bild när han var tre år.
— Han är här, vid ingången. Ska jag kalla på honom? — frågade Linnea osäkert.
— Självklart, lilla gumman, kalla hit honom! — sa Lars Johansson glad i hågen.
En rödhårig pojke, en liten kopia av Erik, kom in i hallen. Anton gick tveksamt fram till farfadern som han aldrig hade träffat tidigare.
— Hej, lille vän! Du har blivit så stor…, — sa den gamle mannen rörd och omfamnade sitt barnbarn.
De samtalade länge medan de promenerade genom de höstliga alléerna i parken som tillhörde äldreboendet. Linnea berättade om sitt svåra liv, om hur hennes mamma dog tidigt, och hur den unga kvinnan ensam fick ta hand om både barn och hem.
— Förlåt, Linnea! Jag har stor skuld gentemot dig. Trots att jag betraktat mig själv som en vis och bildad person hela mitt liv, har jag först nyligen insett att man bör värdera människor inte för deras intellekt och uppfostran, utan för deras äkthet och innerlighet, — sa den gamle mannen.
— Lars Johansson! Vi har ett förslag till dig, — log Linnea nervöst och stakade sig lite. — Följ med oss hem! Du är ensam, och vi är också ensamma, Anton och jag… Vi längtar efter att ha en nära anhörig i närheten.
— Farfar, följ med! Vi kan gå på fisketurer tillsammans, plocka svamp i skogen… Det är jättevackert på landet hos oss, och vi har gott om plats i huset! — bad Anton, utan att släppa farfars hand.
— Jag följer med! — log Lars Johansson. — Jag missade mycket i Eriks uppfostran, men jag hoppas att jag kan ge dig det jag inte kunde ge honom. Dessutom har jag aldrig varit på landet. Jag hoppas att jag ska trivas!
— Det kommer du att göra! — skrattade Anton.