Tyvärr lämnade pappa familjen för en annan kvinna när lilla Matilda var fyra år gammal. Han gick sin väg strax efter nyår, sa “förlåt” till sin dotter i dörröppningen och stängde ytterdörren bakom sig. Mamman tog detta faktum med stort lugn, nästan som en oundviklig följd. I hennes familj hade ingen kvinna varaktiga förhållanden. Men efter ett par veckor drack hon upp all difenhydramin och paracetamol som fanns i huset och somnade stilla in för alltid.
På morgonen försökte Matilda väcka sin mamma länge och högljutt. Hon åt en enkel frukost av vad hon hittade i kylskåpet och gick sedan tillbaka för att försöka väcka mamman igen. Utmattad, somnade hon och kramade om henne.
En januaridag går väldigt fort, och det började redan skymma när flickan öppnade ögonen. Hon vaknade av kylan, drog täcket närmare sig och tryckte sig närmare mammans kropp, men det gjorde henne bara ännu kallare. Då insåg Matilda att det var från mamman den djupa och outhärdliga kylan kom. Heta tårar brände flickans ansikte.
Ytterdörren öppnades i hallen. Matilda rusade dit som en virvelvind. Det var Linda, mammans yngre syster, som kom.
– Matilda, är du hemma. Men var är mamma? Jag har ringt henne hela dagen, varför svarar hon inte? Jag är ju orolig!
Matilda grep tag i Lindas kappa, drog henne med sig. Hon stirrade på Linda med stora, tårfyllda ögon, pekade frenetiskt mot sovrummet och försökte skrika något. Men det kom inga ljud: munnen öppnades, ansiktet kröktes i förtvivlan, tårarna och snoret forsade, men det var tyst.
Linda hade aldrig fått barn och efter fem år lämnade hennes man henne av den anledningen. Hon älskade sin systerdotter djupt och innerligt, nästan som om hon var hennes egen dotter. Naturligtvis tog Linda hand om alla vårdnadsdokument och Matilda stannade hos henne efter tragedin. Hon gav flickan all uppmärksamhet hon kunde, men ingen behandling eller rehabilitering under tre års tid kunde återge Matildas röst.
Denna vinter kom kylan vid Trettonhelgen, med snö, riktig krispig snö. Matilda och hennes vänner åkte kälke i Tegnérlunden hela dagen, byggde en hel familj av snögubbar, rullade runt i snödrivorna och gjorde “änglar”.
– Nu är det dags att gå hem. Du är ju genomblöt av snö, och dina vantar har förvandlats till isbitar. Vi åker. Jag behöver dessutom handla mjölk och pasta, sa Linda och började samla ihop sina saker.
Folk gick in och ut, dörrarna öppnades och stängdes, och en röd katt satt lugnt bredvid ingången till butiken. Han satt där med ett klokt utseende, ögonen slutna som om han inte behövde något, han var bara ute och njöt av luften, men rörde på framtassarna av kylan. Matilda gick fram till honom och satte sig på huk. Hon gav Linda en gest att gå in i butiken ensam.
– Okej, jag köper snabbt vad vi behöver, och du stannar här!
Flickan klappade långsamt katten, han reste sig, sträckte på ryggen av välbehag och började spinna. Matilda kramade den röda katten runt halsen och tryckte hans huvud mot sin kind. Plötsligt började heta tårar rinna ner för hennes kinder och katten började slicka dem, nös och fortsatte slicka.
– Usch, vad gör du? Han är ju en vildkatt, smutsig.
Linda grep Matilda i armen och drog henne mot bilen. Flickan stretade emot och försökte slita sig loss, men Linda satte henne med en bestämd rörelse i baksätet och satte sig bakom ratten.
Katten följde också med till bilen, han tittade på Matilda och mjauade.
– Nej, det går inte, han är redan min, och nu lämnar jag honom, viskade Matilda och gned tårar mot fönsterrutan.
– Var det du som sa det? Säg det igen, säg det igen, bad Linda med bruten röst.
– Vi kan inte lämna honom. Han kommer att dö utan mig! – skrek systerdottern rakt i hennes ansikte.
Kvinnan hoppade ur bilen, grep tag i katten och satte sig med Matilda i baksätet. Den röda katten greppade av rädsla fast sina klor i hennes kappa. När han såg flickan hoppade han snabbt över till hennes knän, lade sig ner och blev stilla.
– Vill du ha den här katten, så ta honom. Du kunde ha sagt något tidigare, så hade jag ordnat det för länge sen, sa Linda med ett lyckligt leende.
