Pappa, hur kunde du?! Hur kunde du göra så mot mamma?!
Elsa och hennes kompis Vendela promenerade genom Humlegården när de plötsligt fick syn på en man och en kvinna vid en björk. De stod tätt ihop, och mannen viskade något i kvinnans öra så att hon fnittrade förtjust. Elsa stirrade så ögonen nästan trillade ur huvudet.
Men Elsa, vad glor du på? Elsa! undrade Vendela.
Eh… inget, vi går vidare, sa Elsa hastigt.
De skildes åt, och Elsa gick hem längs Karlavägen, fortfarande i chock.
Pappa, hur är det möjligt?! Hur kunde du göra så mot mamma?! tänkte hon förtvivlat.
Elsa och Vendela hade just avslutat sin lektion i fiol. Ingen hade särskilt lust att gå hem.
Vendela, ska vi ta en sväng i parken? föreslog Elsa.
Ja, än är det ljust, sa Vendela glatt.
Humlegården låg inte direkt på vägen hem, men varför inte unna sig en omväg?
De traskade sakta längs de grusade gångarna, iakttog alla förälskade par och förundrades över att ingen verkade märka dem.
När de vek av till en sidogång, fick de syn på en man i 50-årsåldern som kramade om en elegant kvinna. Han stod med ryggen mot dem, men Elsa behövde bara en sekund för att bli stel som en istapp. Vendela slängde ett snabbt öga men tappade direkt intresset, tills hon märkte att Elsa stirrade.
Hallå, Elsa! Du ser ut som att du sett ett spöke!
Nej men, inget särskilt… Kom så går vi, pep Elsa och ökade takten.
Tyst och fundersam gick Elsa hemåt efter att ha vinkat av Vendela.
Väl hemma möttes hon av mamma, stående med armarna i kors.
Kom och sätt dig, maten kallnar ju! Du och din pappa är aldrig hemma samtidigt nuförtiden.
Jaja, jag tvättar bara händerna först, mumlade Elsa och gömde sig i badrummet så länge det gick. När hon kom ut var pappa än inte hemma.
Middagen passerade dröjande. Elsa försökte få tankarna på annat, satt vid datorn men såg bara den där bilden framför sig pappa, lycklig med en annan kvinna, närvarande men ändå så frånvarande.
Är det så här det är att bli vuxen? Sveket ingår liksom i paketet? Vad saknar han egentligen? Kommer han lämna oss för henne? funderade Elsa dystert.
Då hörde hon dörren öppnas:
Förlåt älskling, jobbet var hemskt idag, hördes pappas röst från hallen.
Förut var det bara stressigt i slutet av månaden, snäste mamma. Nu är det visst varje dag.
Men, Kerstin, så är det nu…
Pappa kikade in till Elsa som vanligt, försökte pussa henne på pannan, men Elsa vred sig undan.
Gå och ät innan maten stelnar, sa Elsa stelt.
Elsa, har det hänt något? frågade pappa.
Nej, ingenting. Har det hänt dig något?
Han såg undrande på henne, men gick till köket.
Hela kvällen satt Elsa på sitt rum. Hon började i hemlighet planera: hon skulle ta tillbaka sin pappa!
Nästa morgon vaknade hon till föräldrarnas röster:
Mikael, vart är du på väg?
Jobbet kallar, det är akut.
Men det är lördag! Kan du inte vara hemma med oss någon gång?
Jag är tillbaka till lunch. Vi gör nåt sen!
Elsa hasade sig ut först och låtsades vara nyvaken.
Vart ska du då? undrade mamma genast.
Jag har körlektion! Och jag är redan sen…
Mamma suckade över att alla alltid hade fullt upp, men Elsa hade redan försvunnit in i badrummet.
Hastigt samlade hon ihop sina saker, såg pappa vid dörren.
Jag kan följa dig till tunnelbanan, föreslog han.
Elsa, ta lite kaffe! Jag har kokat! ropade mamma.
Drick nu, jag väntar på dig utanför, smålog pappa, så där vänligt som om han visste att han gjort något galet.
Elsa spetsade kaffet på stående fot och kutade ut i hallen.
Nu drar vi, pappa!
De gick tysta några kvarter. Pappa började försiktigt:
Elsa, är du sur på mig?
Näe. Jag har väl bara… du vet, tonåren. Jag älskar dig, pappa!
Och jag dig, älskling!
Älskar du mig mest i världen?
Han hajade till, kastade en sned blick på henne men nickade:
Mest i världen!
De log, båda ganska besvärat.
Okej, pappa, här är min station. Du minns vad du lovade vi ska hitta på något ihop sen.
Elsa vände och försvann, men gömde sig bakom en buske och smög efter pappa när han gått vidare han gick inte alls mot jobbet utan försvann in på Södermalm.
Efter lång väntan mötte hon honom tillsammans med den där andra kvinnan: blond, välklädd, med ett skratt som vände på alla gator. De gick arm i arm genom Rosenlundsparken och satte sig på en bänk. Pratade allvarligt, och så… lång kyss.
Elsa kokade av ilska. När kvinnan gick tillbaka och slängde sopor, tog Elsa tillfället i akt.
Hej, sa Elsa och hoppade fram så kvinnan nästan tappade sitt ICA-kvitto.
Eh, hej…? svarade kvinnan undrande.
Hör här! Om du träffar Mikael igen får du med mig att göra!
Ursäkta, vem är du?
Tycker du det är oklart så ska du få det glasklart: plocka upp din mobil!
Okej… kvinnan såg lite rädd ut men gjorde som hon blev tillsagd.
Ring honom nu. Säg åt honom att låta bli!
Sagt och gjort. Elsa hörde pappas röst i mobilen:
Sofia, vad har hänt?
Mikael, vi kan inte ses mer.
Vad? Varför inte?
Du har familj. Jag ska flytta från Stockholm efter examen. Det är över.
Sofia, om du menar allvar… Men Elsa tyckte det lät som om pappas röst hade en ton av lättnad.
Det är över! Ring inte, kom inte! sa Sofia.
Okej, Sofia. Hej då, svarade Mikael, och det där adjöet lät faktiskt ganska bestämt.
När Elsa kom hem satt föräldrarna i köket och samtalade så där trevligt svenskt, mellan bullar och kall kaffe.
Vad ser du så nöjd ut för? grymtade mamma och reste sig.
Är du hungrig?
Japp!
Men Elsa, varför ser du så busigt glad ut? sa pappa.
Älskar du mig, pappa? kontrade Elsa.
Såklart!
Älskar du mamma också?
Det blev tyst en halv sekund.
Jag älskar er båda, sade han till slut, och det lät äntligen riktigt, riktigt ärligt.
