Under min drömlika vistelse på ett svenskt pensionat anmälde jag mig till en danskväll. Jag hade inga planer på romantiska äventyr mer ville jag bara fly undan vardagen, andas in toner av levande musik, och låta kroppen följa rytmer den glömt fanns.
Lokalen var fylld av människor. Glada röster flöt ihop med jazziga saxofonljud; jag bar en tunn, svensk sommarklänning och kände mig märkligt mycket som en tonåring på sin allra första skolbal. Just då från ingenstans landade en hand på min axel.
Får jag lov? sade en varm mansröst. Jag vände mig om med ett leende, inställd på dans med en främling. Men ansiktet framför mig hörde hemma långt borta i dimman av mitt minne. Tiden upphörde genast att existiera.
Det var Mattias. Min första pojkvän från gymnasiet, han som skrev små dikter i kanten av mina kollegieblock och följde mig hem ända fram till den röda stugporten.
Benen blev alldeles mjuka. Mattias? viskade jag. Han log med samma bekymmerslöst busiga min, som när vi brukade sitta på skolans gråa stenmur. Hej, Majken, svarade han som om fyrtio år aldrig funnits mellan oss. Får jag den här dansen?
Vi steg ut på det slippriga dansgolvet när orkestern bjöd på gammal svensk swing. Vi rörde oss tillsammans, som om ingenting förändrats. Han mindes tydligt ännu att jag tycker om när man för tryggt men mjukt, utan hast och tvära ryck. Plötsligt var jag arton igen, övertygad om att livet bara börjat.
I pausen slog vi oss ner vid ett bord i hörnet, luften så tung av parfym och värmen från kroppar att den nästan dallrade. Jag trodde aldrig vi skulle ses mer, mumlade han. Efter studenten snurrade allt så snabbt. Universitet, jobb, flyttar och så, utan förvarning, har fyrtio år förflutit.
Jag berättade om mitt äktenskap, slut för några år sen, om barnen som nu är upptagna med sina egna liv. Han talade om hur han förlorade sin fru för tre år sedan och hur ensamheten blivit en sorts morgondimma. Det var som att vi pratade på samma gamla vis, med antydningar, blickar och skratt som förr.
När musiken åter drog igång sträckte Mattias fram handen. En dans till? frågade han med en dröjande blick, och så fortsatte kvällen dans efter dans, samtal bredvid samtal. Båda visste vi att detta inte var ett vanligt möte vid ett svenskt kurhotell; något större och overkligare svepte genom oss.
När festen ebbat ut gick vi ut på terrassen. En mjuk havsdimma låg över kusten och äldre lampor kastade guldgult ljus ut mot vattnet. Du vet väl att jag lovade dig en dans när vi var sextio? sade han plötsligt. Jag stelnade till. Jag hade helt förträngt det gamla skämtet, den där vadslagan som alltid känts så outsägligt avlägsen. Och nu, log han, nu har jag hållit vadet.
En märklig klump växte i halsen. Hela livet hade jag trott att första kärlekar är magiska bara för att de tar slut stannar de kvar, förlorar de sin tjusning. Men nu stod Mattias framför mig, med silver i håret och skrattrynkor vid ögonen, och allting i mig visste att den gamla pojken fanns kvar där bakom.
Tillbaka i mitt rum dunkade hjärtat vilt, precis som när jag var arton. Jag kände på mig att detta inte var tillfällighet. Livet ger oss ibland en andra chans, inte för att återupprepa det som varit, utan för att leva ut det som aldrig fullt blivit levt.
Nästa morgon frågade Mattias, med den där drömmande logiken bara drömresor tillåter, om jag ville följa honom ut på stranden. Själen svävade, så jag tvekade inte. Solen skar över Kattegatt med rosa-guld strålglans, och stranden låg nästan tom bara några skrattmåsar och ett äldre par som letade snäckor i det daggvåta sanden.
Vi gick långsamt, barfota, och lät kalla vågor smeka våra fötter. Mattias berättade om sitt liv om alla svängar, resor, platser där lyckan aldrig fanns, men ett enda leende från förr alltid överglänst dem. Orden raserade tyst allt damm mellan oss.
Han böjde sig plötsligt ner, plockade upp en litet havsglas från sanden och räckte mig det. När jag var liten brukade jag inbilla mig att havsglas var bitar av solen som tappat sin plats i himlen och låtit sig sköljas hit, viskade han. Kanske blir den här din lyckosten.
Jag slöt glaset i handen, det var varmt som om det burit på sommarkvällar. I Mattias såg jag både mannen han blivit och gymnasiepojken som en gång lät världen kännas enklare och ljusare.
Tiden virvlade; timmar försvann som sekunder. När vi vände tillbaka lekte vinden vilt med mitt hår, och Mattias strök bort det från mitt ansikte på precis samma sätt som han gjort när världen var ny för oss. Jag förstod att detta möte inte var till för sentimentala återblickar jag ville våga en riktig chans, med öppet hjärta, utan att frukta framtiden.
Kvällen på pensionatets veranda satt vi tillsammans och såg solen försjunka i skärgårdens eviga ljus. Inga stora ord, bara tystnad, trygg och självklar. Mattias lade stilla handen på min. Kanske ler livet ändå en gång till, viskade han. Och för första gången på många år trodde jag honom, med hela mitt vakna drömhjärta.
