För tio år sedan blev jag Eriks fru. Min man var inte enda barnet – han hade två äldre bröder som vid den tiden redan var gifta, hade stabila jobb och i allmänhet levde välordnade liv.
Även om Birgitta Andersson hade två andra svärdöttrar var jag den enda hon aldrig accepterade. Det fanns aldrig några öppna konflikter eller direkta anklagelser mellan oss, men alla kunde känna spänningen.
Jag har alltid trott att det berodde mest på avundsjuka. I många år hade Erik varit hennes största stöd, men nu hade han hittat en annan kvinna – mig – och han blev min pelare i stället för hennes.
Jag försökte ständigt vinna min svärmors gunst. Jag ville att hon skulle acceptera mig, så att jag en dag skulle kunna kalla henne “mamma” på riktigt. Men så länge hon behandlade mig med kyla och likgiltighet kunde jag inte ens tänka på det.
Trots allt respekterade jag henne. När allt kommer omkring var det hon som hade uppfostrat Erik till den underbara man och hängivna far han var för våra barn.
När vårt första barn föddes började Birgitta besöka oss oftare. Men inte långt därefter fick även hennes andra söner barn, och hennes uppmärksamhet riktades naturligt mot dem.
Vid högtider valde hon alltid att besöka någon av sina äldre söner först, medan vi alltid var det sista alternativet – och det mest sällsynta. Det som gjorde mest ont var att hon år efter år helt glömde bort min födelsedag.
Varje år var Erik tvungen att påminna henne om min existens, men även då brydde hon sig inte alltid om att gratulera mig.
Till slut accepterade jag att jag aldrig skulle ha en kärleksfull svärmor och lärde mig att leva med det.
För ett år sedan dog min svärfar, och det var ett stort slag för Birgitta.
Hon förändrades helt – hennes tidigare energi försvann och läkarna skrev ut en massa mediciner till henne. Trots det fortsatte hennes hälsa att försämras. Ångestattacker tömde henne på energi så mycket att hon knappt kunde ta sig ur sängen. Som jag senare fick veta, var hennes äldre söner och deras fruar inte snabba med att besöka henne eller ta hand om henne.
Så till nyår bestämde hon sig för att bjuda hem oss.
Jag lagade hela nyårsmiddagen själv, eftersom Birgitta inte längre hade ork – hon tillbringade större delen av sin tid med att vila. När jag frågade om hennes andra svärdöttrar ryckte hon bara på axlarna, som om de inte hade någon som helst avsikt att ta hand om henne på hennes ålderdom.
Strax innan presidentens nyårstal samlade min svärmor oss alla och kom med en viktig nyhet. Hennes två äldre söner och deras fruar hade avvisat hennes förslag, så nu låg alla hennes förhoppningar hos oss. Hon ville att vi skulle flytta in hos henne, ta hand om henne, och i gengäld skulle hon testamentera sin lägenhet till oss.
Jag blev helt mållös över hennes fräckhet!
Under alla dessa år hade jag varit en obetydlig person för henne – hon besökte oss sällan och behandlade oss som om vi inte ens var en del av familjen. Och nu, när hennes två älskade söner hade vänt henne ryggen, kom hon plötsligt ihåg oss?
Vilket själviskt beteende!
Erik lovade att fundera på det, men på vägen hem gjorde jag min ståndpunkt mycket tydlig: låt dem som hon hade ägnat all sin kärlek, uppmärksamhet och omsorg åt ta hand om henne.
Om vi aldrig var viktiga för henne, varför skulle vi nu behöva förändra hela vårt liv för hennes skull?
