Niklas kommer till en liten by i Småland för att besöka sin moster. I byn har han inte längre några släktingar kvar, föräldrarna gick bort för länge sedan, och de andra i familjen har flyttat därifrån. Bara moster Gunhild bor kvar.
Niklas närmar sig det välkända trähuset, öppnar grinden, och på gården möts han av Gunhild.
Varför ringde du inte och sa att du skulle komma? säger Gunhild och kramar om sin systerson med värme. Kom inte Maria och barnen med?
Nej, det gick inte för dem den här gången. De är kvar i Stockholm, svarar Niklas.
Moster Gunhild dukar snabbt fram lite sill och potatis, de äter ihop, och efter måltiden övergår samtalet till allvarligare ämnen.
Titta här vad jag hittade i en gammal kista i förrådet, säger moster Gunhild plötsligt och räcker honom ett papper.
Niklas vecklar nyfiket ut det skrynkliga bladet och börjar läsa. Ju mer han läser, desto mer förändras hans min.
Oroa dig inte, säger Gunhild försöker trösta, det där är så gammalt! Ditt liv har förändrats sen dess. Dessutom har du vuxit upp till en fantastisk man och blivit pappa till två barn var tror du de kom ifrån, blåst in med stormen kanske!
Niklas sover över hos sin moster den natten, men får knappt en blund i ögonen. Det som står i det där läkarintyget gäller honom. Det utfärdades när han bara var sju år och var svårt sjuk. Där står att han, som följd av sjukdomen, inte skulle kunna få egna barn i framtiden. Dokumentet fick hans mamma en gång, men Niklas har aldrig känt till det tidigare.
Kan det verkligen stämma? tänker Niklas. Om man ska tro det där intyget har jag alltså uppfostrat två barn som inte är mina egna. Men det kan inte vara möjligt. Jag har alltid varit övertygad om min fru.
Niklas mamma gick bort innan han fyllt tio. Snart därefter träffade pappan en ny kvinna. Från den tiden bodde Niklas allt oftare hos moster Gunhild, som bodde ett hus bort. Gunhild var mammas yngre syster, och snart kände Niklas att han hade funnit en ny trygghet och någon som kunde ersätta hans mamma.
Efter lumpen ville Niklas inte flytta tillbaka till den lilla byn. Det fanns inga jobb där, och relationen med pappan var inte vad den en gång varit. Han bosatte sig i Stockholm, tog jobb som busschaufför, och bodde ett tag i studentrum. Efter några år började han köra långtradare, sparade ihop lite pengar och köpte till slut en egen lägenhet.
Så lärde han känna Maria. Hon berättade att hon väntade barn redan innan de hann gifta sig på riktigt. De blev en familj och tre år efter dottern föddes en son.
Vid fyrtio köpte Niklas in sig i en liten åkerifirma. Han gick från långtradarjobb till att driva eget, och sakta men säkert växte firman. Efter några år gav den honom en stabil inkomst.
Direkt från Gunhild åker Niklas till Stockholm. Han kan inte åka hem utan att få veta sanningen. Väl i huvudstaden söker han upp en läkare. Hans farhågor bekräftas. Niklas återvänder hem, tyst och förändrad.
Niklas är hemma! säger Maria glatt. Ska du ha middag?
Nej, svarar han kort, och lägger utan ett ord intyget på bordet framför henne.
Vad är det här? undrar Maria och stirrar frågande på papperet.
Det här, säger Niklas, är papperet som säger att jag inte kan få barn.
Maria sätter sig tungt på en stol.
Niklas, snälla! Det där är ju ett fel, försöker hon.
Ska du fortsätta ljuga? säger Niklas. Då behöver du inte räkna med att se mig mer.
Låt mig förklara, säger Maria lågt.
Så berättar Maria att hon i skolan hade en pojkvän. Även efter skolan träffades de, men en dag gav han sig istället iväg med hennes bästa vän.
Då mötte jag dig. Ganska snart förstod jag att jag väntade barn. Jag var inte säker på att det var ditt, men jag vågade inte berätta för mina föräldrar. Äktenskapet blev min räddning.
Med första barnet kan jag förstå, säger Niklas. Men vår son, hur förklarar du det?
Nu rinner tårarna på Maria. Hon torkar dem med handflatan och berättar vidare.
Du körde ju lastbil och var ofta borta. Och en gång råkade jag träffa honom igen mitt första förälskelse. Vi tillbringade en kväll tillsammans. Jag förstår inte hur det kunde hända, men det gjorde det. Jag har aldrig förlåtit mig själv. Det var bara en dumhet, medan du alltid varit min stora kärlek.
När Maria tystnar sitter Niklas kvar och håller huvudet i händerna.
Niklas, lämna mig inte. Jag klarar mig inte utan dig.
Jag orkar inte se dig, svarar han och går mot ytterdörren.
Maria rusar efter, men han stänger dörren utan att vända sig om.
Dagarna därefter håller Niklas sig sysselsatt med jobb, kvällarna är tyngre. På helgen åker han tillbaka till Gunhild. Ensamheten är påtaglig.
Hela mitt liv är förgäves, tänker han, stirrande i taket. Hur ska jag kunna gå vidare från det här?
På morgonen följer nya tankar.
Om jag hade vetat redan när jag slutade lumpen att jag inte kunde få barn, hade jag nog aldrig haft någon familj. Då hade jag gått miste om glädjen att vara pappa. Jag fick ändå ta del av allt det där, alla lyckliga små ögonblick med barnen. Min lycka byggde på att jag fick leva i ovisshet.
På söndagen knackar det på dörren i byn och in kliver hans barn.
Pappa, jag vet inte vad som hänt mellan dig och mamma, men du drar dig undan oss. Vill du inte se oss längre? säger dottern strängt.
Men lilla vän, jag älskar er som alltid. Men mellan mig och mamma är det svårt just nu.
Pappa, snälla, kom hem. Mamma gråter dag och natt. Jag är orolig för henne, säger sonen allvarligt.
Sluta vara arg på mamma, pappa. Dessutom måste jag berätta, snart ska ni bli mormor och morfar! säger dottern glatt.
Niklas omfamnar henne.
Det är verkligen glada nyheter!
Vi vägrar åka hem utan dig, säger sonen bestämt. Ni har varit gifta så länge. Ska ni låta det gå förlorat?
Okej, ni har övertalat mig, säger Niklas och småler. Kom, vi åker hem tillsammans.
