Alltså, du vet ju hur det är jag och min man, Anders, har bott ihop i över tjugo år nu. Det har mest varit lugnt och stilla, som svenskt folkhem när det är som bäst. Vi har vårt lilla sommartorp på landet utanför Norrtälje, dit vi åkte varje helg. Anders städade lägenheten i Sundbyberg och jag stod gärna vid spisen och lagade mat. Jag tänkte väl innerst inne att vi skulle fortsätta såhär tills vi blev sådär riktigt gamla och skruttiga tillsammans. Men en dag, helt från ingenstans, säger Anders:
Elin, jag är ledsen. Jag lämnar dig. Jag har träffat en annan. Är jättekär i henne!
Du fattar ju, vid 38 års ålder är man ju varken ungdom eller dum i huvudet. Jag hade länge förstått att Anders hade någon annan på sidan. Jag försökte låtsas som att det inte var något stort, trodde aldrig han faktiskt skulle gå. Snälla vänner skickade ibland till och med bilder på Anders med den där kvinnan. Men jag höll ut, bet ihop. Så när Anders bara en dag meddelade att han sticker, blev jag ändå helt ställd.
Det var väl tur i oturen att vår dotter var på Gotland med kompisar just då. För att försöka trösta mig själv berättade jag för mina tjejkompisar att Anders hade stuckit.
Vi samlade tjejgänget till krismöte. En kompis tyckte direkt att jag borde gå ner i vikt och leta en ny karlslok. En annan föreslog att jag skulle gå till min mormor ute på landet och be henne trollbinda Anders tillbaka till mig. Den tredje tyckte att jag skulle hoppa på Tinder så fort som möjligt.
Och så sa Frida bara: Men Elin, fortsätt bara leva som vanligt! Det blir lättare så, jag lovar! Men, hur då? Det gör ju så ont! Det måste du, vännen. Tiden läker faktiskt. Jag har ju klarat av tre skilsmässor liksom. Du städar, lagar lite god mat, jobbar, kollar på film, läser böcker. Jaha, men för vem ska jag laga mat då? Till oss såklart! Vi kommer till dig varje kväll och tömmer dina kastruller!
Jag tackade för pepp och råd, men jag hade ändå ingen aning om vilket som var bäst.
Till slut gick jag på mormors förslag. Jag tog ett foto på Anders och hans nya och åkte ut till mormor på landet. Hon lade tarotkort, tände några ljus och sa att han skulle vara tillbaka om två veckor.
Nå, inga Anders på dörrmattan efter två veckor. Inte efter en månad heller. Fast jag hade gett halva min lön över femtusen kronor till henne. Jag kände mig bara ännu mer ensam och nere. Då började jag tröstäta massor av prinsesstårta och bullar. Efter några veckor ställde jag mig på vågen och såg till min fasa att jag lagt på mig sju kilo. Såhär kunde det ju inte fortsätta.
Jag bestämde mig dags för förändring. Jag storstädade lägenheten så det luktade Ajax i varje vrå, tvättade gardiner, planterade om alla pelargoner och flyttade på möblerna. Det blev så mysigt, du skulle ha sett! Och så anmälde jag mig till en salsakurs på Söder, för jag behövde dansa bort allt socker. Varje dag lagade jag Anders favoritsoppa, ärtsoppa, och när tjejerna kom över åt de upp allt. Efter de gått satte jag mig och började kolla på Game of Thrones.
Jag och Anders hade alltid tänkt vi skulle plöja igenom den ihop, men livet kom liksom emellan. Nu satt jag där själv, men vet du, jag gillade det faktiskt.
En kväll, när jag sitter i soffan med tv-serien, hör jag dörren öppnas. In kommer Anders. Han ser hur skinande rent det är, luktar på ärtsoppsdoften och ser mig där i soffan.
Elin, hej. Jag kom bara för att hämta grejerna jag missade förut. Ja, självklart! Jag har redan packat allt. Har du en kasse? Nä, det har jag glömt. Ingen fara, jag har en Icakasse här!
Jag räckte honom hans saker.
Är det ärtsoppa jag känner? Jajamen! Är du hungrig? Vill du ha lite? Anders står och funderar, sen nickar han.
Jag öser upp ett par rejäla skålar åt honom, han äter två portioner som om inget hänt. Sen säger han: Tack, Elin. Jag drar nu. Gör det! Jag ska ändå kolla klart på mitt avsnitt! Vad tittar du på för något? Game of Thrones. Vi tänkte ju en gång att vi skulle se den tillsammans, minns du? Det minns jag, säger jag.
Sen gick han. Jag grät lite, kollade klart på avsnittet och somnade ensam.
Två veckor senare står Anders i hallen med alla sina saker. Jag bara stirrar, fattade inget.
Elin, förlåt! Jag älskar verkligen dig. Saknar din soppa, din ärtsoppa och ditt varma hem. Förlåt att jag sprang efter något yngre. Så det var min soppa du saknat mest? Jag har saknat allt! Men mest dig! Jaha, men kom in då. Jag skäms så mycket inför dig och vår dotter, säger han. Kan du låta bli att säga något till henne? Ja, ja, jag säger ingenting. Vill du ha middag? Ja tack jättetack.
