När vi var skolbarn brukade vi ofta hitta på tokigheter. Trots det är den tiden en av de ljusaste stunderna i var och ens liv. Så många sorgfria upplevelser, spännande upptäckter och bittra besvikelser. I år har det gått 20 år sedan vi tog studenten. Eftersom jag alltid har varit den mest initiativtagande och hållit kontakt med nästan alla klasskamrater, tog jag på mig uppgiften att organisera jubileumsträffen.
Vår klass var inte stor, så det var lätt att bjuda in alla. Några lovade att komma, medan andra tackade nej eftersom de sedan länge bodde utomlands, men de flesta tackade ja. En person jag inte kunde nå var Anders. Han försvann direkt efter examen, och ingen hade hört något om honom sedan dess.
I skolan höll jag och Anders alltid ihop. Vi satt vid samma bänk och hjälpte varandra. Han var alltid duktig i skolan och förklarade ofta läxorna för mig. Trots hans framgångar och blygsamhet undkom han inte hån. Anders kom från en fattig familj. Hans far hade han aldrig känt, och hans mamma, fru Lena, arbetade som städerska och tjänade inte mycket. Därför bar han ofta slitna kläder och en solblekt ryggsäck. För mig spelade det ingen roll, men för några av våra klasskamrater var det en anledning till mobbning.
Men Anders hade en stark karaktär. Han var alltid tyst och blandade sig inte i konflikter. Jag var den enda som stod upp för honom när andra retade honom. Kanske var det därför han inte höll kontakt med klasskamraterna. Efter skolan gled även vår kontakt isär.
Jag trodde att jag inte skulle lyckas hitta min gamla vän. Men ödet förde oss samman igen. En dag mötte jag Anders mamma, fru Lena. Hon såg fantastisk ut och jag kände inte igen henne direkt. Vi började prata och hon berättade att Anders numera bor i en annan stad. När jag berättade om vår träff gav hon mig glatt hans nummer. Samma kväll ringde jag honom.
Anders kände igen min röst direkt och jag märkte att han blev glad att höra mig. Vi pratade länge om skoltiden och vad som hänt i våra liv. Självklart berättade jag om träffen jag planerade. Jag blev mycket förvånad när Anders utan att tveka tackade ja. Det verkade som om åren hade suddat ut alla gamla oförrätter från hans hjärta.
På den bestämda dagen samlades vi på en av stadens bästa restauranger. Alla hade förändrats mycket: vissa hade mognat och blivit vuxna, medan andra var precis som de var i skolan. Vi pratade mycket och delade med oss av våra framgångar och motgångar. Några skröt om sina karriärer, andra om sina familjer. De flesta av oss hade redan barn, men det fanns också de som inte hade bråttom att bilda familj.
Hela kvällen väntade jag nervöst på Anders, men han kom aldrig. Just när jag nästan hade gett upp hoppet klev han in på restaurangen. Till en början kände jag inte igen honom: en lång, stilig man i en perfekt kostym. Intrycket var oförglömligt – sådan självsäkerhet och charm möter man sällan. Alla tjejer blev som förtrollade.
Anders uppträdde mycket återhållsamt och värdigt. När han blev tillfrågad om sitt liv svarade han kort att han hade allt han behövde och att det inte fanns något att oroa sig för. Han stannade inte länge, eftersom han hade andra ärenden. Han bad om ursäkt, tackade för inbjudan och gick.
När vår träff närmade sig sitt slut bad jag servitrisen om notan. Men hon sa att vi inte var skyldiga något. Alla blev förvånade. Jag frågade vad som hade hänt och fick ett hisnande svar:
– Ni satt ju med Anders Olsson. Det var han som sa att vi skulle ta alla kostnader på husets räkning.
Det var något det, Anders! Efter så många år visade han verkligen vad han hade uppnått. En riktig kämpe!
