När jag klev ombord på planet insåg jag direkt att våra platser var upptagna.
Min fru och jag skulle hälsa på släktingar i Göteborg. Vi hade köpt två flygbiljetter i god tid, självklart med noggrant utvalda platseren vid fönstret, så att vi båda kunde känna oss som riktiga resenärer och titta ut på molnen.
I planet, som Saab troget levererade till inrikeslinjen, vet jag sedan gammalt att det finns tre säten i varje rad. Jag hade därför bokat så vi kunde sitta bredvid varandra och ändå få den där eftertraktade fönsterutsikten.
När vi nu kom fram och letade oss fram till våra platser upptäckte jag att de redan var tagna. Jag dubbelkollade biljetternajodå, stämde på pricken. På min plats satt en kvinna och på min frus plats hade hennes femårige son just gjort sig hemmastadd. Den vuxna kvinna såg helt oberörd ut, som om hon vunnit Eurovision och nu räknade med att få göra vad hon vill.
Ursäkta, men ni sitter på våra platser, sa jag på mitt allra mest lagom sätt.
Kvinnan reagerade inte överhuvudtaget. När min fru, med sin bästa pedagogröst, försökte igen vände hon sig långsamt om och sa:
Min son ville sitta vid fönstret. Först till kvarn får bäst plats. Vi tänker inte flytta oss. Ni kan ta mittenraden, den är ledig.
Jag är ledsen, men vi har bokat dessa platser just för att vi ville sitta där. Kan ni vara vänliga och flytta er, behöver inte bli någon scen av det här.
Ser ni inte att mitt barn är ivrigt? Om jag flyttar på honom nu blir det världens drama. Har ni inga egna barn? Ni är ju vuxna!
Jag och min fru kände genast att vi inte ville gå i klinch med någon i en metalltub ovan molnen, så vi knallade istället till kabinpersonalenen bastant kvinna från Västerås som såg ut att kunna brotta ner en älg. Efter att hon lagt huvudet på sned och västsvenskt förklarat hur regler fungerar i Sverige flyttade sig kvinnan ovilligt till sina platser.
Visst kliade det i fingrarna att fråga om de inte hade hört talas om att man numera, för en extra slant, faktiskt får boka exakt det där fönstersätet? Men snålhet är snålhet, även på 10000 meters höjd öster om Örebro.
Tur att kabinpersonalen tog tag i det hela snabbt. Det hade kunnat bli långdraget, och ingen vill ha en passiv-aggressiv strid på ArlandaLandvetter, det räcker med klirrande plastmuggar och folk som trängs vid bagagebandet.
Det jag aldrig riktigt har fattat är varför vissa föräldrar tror att de automatiskt får förtur och kan ta över hela showen bara för att de har ett barn i släptåg. Själv har jag också barn, men vi har väl aldrig snott någons plats eller glidit förbi kön som kung Carl XVI Gustaf?
Skönt nog flöt resten av resan på utan skråmor på själen. Förhoppningsvis lärde sig kvinnan något om att det faktiskt går att boka plats i förväg, även om man måste släppa lite på sin inre smålänning. Och andra resenärer behöver kanske inte skämmas över att stå upp för att det ska gå rätt till i det svenska luftrummet.
