Morfar, hon ligger fortfarande kvar – Markovnas röst lät sorgset, genom tårar.

– Farfar, den ligger ju fortfarande där, – sade Margit bedrövat och torkade sina tårar. Hon lutade sig mot fönsterbrädan och stirrade ut genom fönstret. – Den har legat där i flera timmar och inte rört sig en enda gång!
– Kanske har den dött? – frågade Sven ogillande. – Den verkar ju inte röra på sig.
– Nej. Ögonen är öppna. Och den sänker inte huvudet. Den bara ligger där och stirrar på en punkt, utan att bry sig om något. Grannen var ute med sin hund, och katten vände sig inte ens om.
– Den kanske är sjuk, – gissade Sven. – Dags för den att lämna jordelivet. Den hittade verkligen rätt plats!
– Nej, nej! – svarade Margit förebrående. – Minns du tanten i femte trappuppgången? Hon var cirka tio år äldre än vi. De begravde henne igår. Det är hennes katt. Tanten till kyrkogården, katten till gatan. Människor, människor…
Sven mindes tanten. Han hade känt hennes man för länge sedan, men de var aldrig vänner. De hälsade bara med en nick när de möttes. Det var han som organiserade männen i kvarteret för att bygga en lekplats, trots att hans egna barn inte behövde den längre. Samtidigt snickrade de ihop några bord med bänkar under björkarna för de vuxna. Björkarna har överlevt mirakulöst och påminner om när detta ställe var en skog.
Det var manligt territorium där de möttes på lediga stunder, spelade kort, schack, eller drack brännvin. Den traditionen fortsätter, med borden och bänkarna utbytta flera gånger, men björkarna står kvar och ger skugga.
– Var det igår? – frågade Sven, medan han väntade på att reklamen skulle ta slut under fotbollsmatchen. – Men barnen då? De kunde väl ha tagit hand om katten.
– Barn… – suckade Margit. – Du vet hur det är, de bryr sig bara om bostaden. Allt vi äldre vårdar som ögonstenar, slänger de när tiden är inne. Våra saker, gamla familjefoton, utmärkelser, allt vi sparat under livet. Så har livet blivit. Men katten då? Den är ju också en levande själ.
Margit mumlade något mer medan hon torkade tårarna med en näsduk. Sedan gick hon tyst till hallen, tog på sig skorna och gick ut. I femton minuter var hon borta. När hon kom tillbaka, höll hon tyst i famnen en föräldralös katt som hängde slapp i hennes armar.
– Säg vad du vill, skäll på mig, men jag klarar inte av att låta bli! – sa hon och släppte katten på golvet i hallen.
Katten, en vanlig gråtigrerad katt, gick inte in i rummet utan lade sig vid dörren och stirrade tomt framför sig. Hon var gammal, minst tio till tolv år.
Sven sa inget, vände inte ens på huvudet. Han satt kvar i fåtöljen framför tv:n. Margit tittade förebrående på honom och gick till köket för att tänka på vad hon skulle ge katten att äta.
Nästa morgon låg katten på samma plats, men maten från skålen var uppäten. Skålen var noggrant rengjord.
– Åh, så bra, – klappade Margit i händerna. – Du åt! Då blir det liv i dig. Du är ännu inte redo att följa med din gamla matte. Med tiden kommer du att vänja dig vid oss.
Men att vänja sig tog lång tid för katten. Först efter en vecka visade hon lite intresse för Margit och Sven. Fortfarande liggande i hallen, höll hon upp huvudet för att titta på dem när de kom och gick.
Margit klappade henne mjukt och pratade vänligt, försökte ge henne den bästa maten. Men katten åt bara på natten, när alla sov. Margit ställde en låda med kattströ i badrummet och höll dörren öppen.
Det irriterade Sven – han var van vid ordning och öppen dörr var inget för honom.
– Ligger du där igen, – muttrade han när han gick förbi katten. – Finns det ingen annanstans?
Katten svarade inte, bara tittade på honom med ledsna gröna ögon. En gång snubblade han nästan över henne när han kom hem med varor från affären.
– Du är i vägen! Flytta dig till ett annat ställe! Det finns plats i rummet.
Katten lyssnade på hans utskällning, reste sig och gick till rummet. Sven och Margit följde henne med blicken. Nu låg katten i ett hörn hela dagarna utan att göra väsen och störde inte någon.
– Hon är som en gammal dam, – muttrade Sven. – Äter vad man ger henne och går tillbaka till sin plats. Man ser henne knappt och hör henne inte.
– Hur kan du säga så! – Margit blev sårad för kattens skull. – Tänk hur länge hon levt med sin matte. Hon saknar henne. Hela hennes liv var med henne. Hon minns de lyckliga dagarna som aldrig kommer igen. När du blir gammal, bor hos dina barn, kommer du också sitta i ett hörn och tänka tillbaka på ungdomen. Kanske snubblar någon över dig.
Det berörde Sven. Han började se på katten med andra ögon, tänka sig själv i hennes plats. Han klagade inte längre över henne, hotade inte med att slänga ut henne.
En dag köpte han till och med kattmat från affären. Specialmat för katter, även om Margit lagade buljong med köttbitar till henne.
En sommarkväll kom Margit hem från dottern. Hon hade hjälpt till med barnbarnet som var sjuk, eftersom de vuxna var fullt upptagna med arbetet. Barnbarnet mådde egentligen bra, sprang omkring ändå. Hon log vid tanken på hans lekar.
När hon kom in i lägenheten hörde hon maken prata mjukt. Vem pratade han med?
– Livet är märkligt… Ibland känns det som om allt är över! Lättare att lägga sig och dö. Men tiden går och allt blir rätt igen. Bara att hålla ut. Har man någon som förstår och stöttar, är det ännu bättre.
Margit såg förbluffad på när hennes man pratade intensivt med katten! Katten satt på armstödet och lyssnade noga på honom.
– Förstår hon dig? – spetsade Margit till frågan lite ironiskt.
– Självklart! – försäkrade Sven. – Förresten heter hon inte Katt, hon heter Mathilda.
– Och det har hon sagt till dig? – skrattade Margit.
– Jo, visst. Eller hur, Mathilda?
– Mjau! – protesterade katten med huvudet på Svens axel.
– Kan du inte gå till affären istället, – Margit kunde inte låta bli att le. – Mjölet är slut och jag vill göra pannkakor. Vill du ha pannkakor?
Sven reste sig utan att svara, klappade Mathilda, och gick ut. Margit såg hur katten följde honom med kärleksfulla ögon.
Han var snart tillbaka med mjöl och flera påsar kattmat.
– Kom så går vi, gamla tanten. Grabbarna spelar kort vid björkarna. Det var länge sedan jag var där.
– Är du tokig, gamle man! – Margit såg chockerad på honom. – Jag kan ju inte spela kort. Vad har du i åtanke?
– Inte du, – svarade Sven lugnt. – Jag menar Mathilda…
Margit, som siktade mjöl, såg hur Sven och katten gick ut, katten svänger med sin svans, ställvis lyfte hon huvudet och “pratade” med honom, och Sven gestikulerade och svarade, helt seriöst!