Eva satt lugnt i köket, drack te och bläddrade igenom dagens tidning. Det fanns inget intressant där, bara annonser, diverse artiklar och ointressanta rubriker. Men plötsligt fastnade hennes blick på ett foto och hon blev stum. Framför henne betraktade ett par sorgsna och bottenlöst djupa ögon, med ljust hår och en igenkännbar liten hand, eller det som fanns kvar av den.
Mammas röst ekade högt, systern blev helt chockad, och barnets pappa gav hundra kronor, vände sig om och gick iväg.
Evas graviditet hade hunnit långt och hon kunde inte längre dölja den. När hon berättade för sin mamma blev hon utskälld. Mamman undrade vad hon hade tänkt på och skämdes inför folk. Hon brydde sig inte om hur det var för Eva, som var gravid och mådde dåligt.
Systern stod också på mammans sida och skrattade bara åt situationen. Trots att tre kvinnor bodde under samma tak fanns ingen harmoni. De hade inte lärt sig att stötta varandra utan gjorde livet svårare för varandra. Mamman sa till Eva att göra som hon ville, men att barnet inte fick bo hemma.
Så Eva lämnade hemmet, men innan hon gick sa hon många hårda ord till sin mamma. Hon bodde hos vänner tills hon födde sitt barn, och någonstans djupt inom sig ville hon återvända hem. Hon trodde att när hennes mamma såg sitt barnbarn skulle hon smälta och ta dem tillbaka. I folkmun sägs det ju att mormödrar älskar sina barnbarn mer än sina egna barn.
Men efter förlossningen fick Eva veta att hennes dotter inte var frisk. Dotterns hand var inte komplett utan en stump. När Eva såg det brast hon i gråt. Efter en dag av hysteri bestämde hon sig ändå för att lämna bort barnet och berättade för sin mamma och syster att dottern hade fötts död.
Ett och ett halvt år senare kom journalister till ett barnhem i Skåne och tog några bilder på barnen. En av bilderna publicerades i tidningen tillsammans med texten: “Det här är också våra barn. Linnea 1,5 år. Barnhem i Skåne.” När Eva såg bilden kände hon genast igen sin dotter med den speciella handen och började skrika. Hennes mamma och syster rusade till när de hörde skriken, och Eva visade dem artikeln och sade att hon ville ha tillbaka sin dotter.
Hennes äldre syster tvekade inte. Hon mindes namnet på barnhemmet där deras systerdotter bodde. Redan nästa dag åkte de tre kvinnorna till Skåne och träffade chefen för barnhemmet. Efter en tid hade de ordnat med alla papper och tog Linnea med sig hem.
