Mitt namn är Anders Bruse. Jag föddes 1969 och gick bort 2010. Jag levde i fyrtioett år och två månader. För att vara mer exakt, jag levde i åtta månader och existerade i kroppen i trettionio och ett halvt år – fram till den dag jag fick veta att jag hade cancer. Nu är jag borta och har bestämt mig för att varna dem som läser detta, så att de inte slösar bort större delen av sitt liv lika meningslöst som jag gjorde.
Jag föddes 1969, långt tillbaka i tiden. Jag växte upp och levde “som alla andra”. Det där fruktansvärda uttrycket som ofta beskriver ett liv utan mening. Jag var varken bättre eller sämre än någon av mina bekanta. Jag gjorde lumpen, avslutade mina studier i byggteknik, gifte mig, och under nittiotalet började jag med affärer. Jag drömde om ett eget hus. Jag kunde designa och visste vad jag gjorde. Först startade jag ett litet företag som sålde byggmaterial, och så småningom växte det till en respektabel byggfirma.
Medan jag sysslade med affärerna föddes min dotter Linnea. Min fru arbetade inte utan tog hand om allt hushållsarbete. Ni vet hur en liten bebis doftar? Man säger att den doften är speciell och inte går att beskriva eller jämföra med något annat, den är unik. Men jag känner inte till den doften. Jag bar sällan barnet i famnen, och om jag gjorde det var det för att lägga henne i vagnen för en promenad i parken. Medan vi gick betraktade jag budgetar och funderade på vad som kunde köpas och hur det kunde säljas mest förmånligt. Det pågick så länge att jag inte märkte när mitt barn började gå själv, sa sitt första ord och lärde sig läsa och skriva. Jag hade inte tid. Jag hade redan börjat bygga vårt drömhus efter en personlig ritning. Förutom huset planerade jag en praktfull parkzon på tomten med bänkar, en stenpark, en fontän och träd, så att vi kunde promenera tillsammans som familj, sitta på den gröna gräsmattan, njuta av fågelsången och dricka kaffe insvept i en filt när höstkylan kom smygande… Det var min dröm. Men det blev aldrig verklighet för jag dog.
När vi hällde cementen till husets grund, började min dotter första klass. Jag kunde inte följa henne första dagen, eftersom jag hade ett viktigt möte med entreprenörerna. När väggarna restes kom min dotter ofta för att be om hjälp med läxorna. Jag kysste henne på huvudet och skickade henne till sin mamma för att jag hade viktiga beräkningar att göra.
Jag hade också sällan tid för min fru eftersom… eftersom jag hade jobb att sköta. Från hennes förfrågningar att gå ut på promenad slingrade jag mig med undanflykter, och till slut slutade hon be mig. Även under semestern, när vi hade möjligheten att vara tillsammans, satt jag framför datorn och dubbelkollade budgetar, höll möten online, förberedde mig egentligen för ett lyckligt liv som jag aldrig fick uppleva. I själva verket levde jag inte, jag sov och såg drömmar om det liv jag skulle leva en dag.
Jag vaknade upp när jag bröt min arm i trädgården, av en minimal ansträngning. De satte på gips, men anledningen var oklar. När de undersökte vidare visade det sig vara metastaser från levern. Tester visade att cancern spridit sig överallt och operation var inte aktuellt. Alla läkare var överens om att jag snart skulle dö, men de var oeniga om exakt när. Först trodde jag inte på det, sedan föll jag ner i ett sådant mörker av förtvivlan att om någon där och då hade skjutit mig, skulle jag ha kysst deras händer i tacksamhet. Och sedan… sedan accepterade jag det och började förstå att jag snart skulle lämna denna värld. Och det var då jag äntligen vaknade…
Jag började se världen med förundran och insåg att livet pågick runt mig på sätt jag tidigare inte haft en aning om. Jag var fascinerad av vinterns mönster på fönstret. Jag kunde inte ta blicken ifrån de invecklade snirkliga mönstren. När jag lade ut solrosfrön på fönsterbrädan såg jag små talgoxar för första gången. De flög fram och tillbaka och tog försiktigt ett frö för att genast flyga till närmaste gren och knäcka det i lugn och ro, till skillnad från sparvarna som alltid började bråka om vem som skulle få mest. Jag hade inte mycket tid kvar och jag började svälja livet med hungriga ögon.
Jag tog min fru i handen och vi promenerade tillsammans. Herregud! Det är en fantastisk känsla, att hålla sin älskades hand, känna värmen från någon du älskar och känna att du inte behöver någonting annat. Hur kunde jag ha missat detta tidigare?
Min dotter… Jag gick in i hennes rum och kramade henne för första gången. Självklart, jag hade kramat henne förut, men det var inte kramar, bara ytliga beröringar, nästan omärkbara. Nu, för första gången, kände jag hennes kärlek. Hennes lilla hjärta var fullt av kärlek och trohet. Jag kramade Linnea hårt runt hennes tunna midja, lade huvudet mot hennes axel och började gråta som ett litet barn. Jag vet inte hur länge det varade, men hon stod stilla hela tiden och höll om mig.
För mig öppnades nu en ny värld. Hösten bjöd mig på sina dofter. De vissna lönnlöven luktade av sommarens hetta. Morgondaggens skimmer förtrollade med sin skönhet, där de första solstrålarna speglade sig. Fågelflockar samlades i de höstliga trädkronorna och samtalade mystiskt på sitt oförståeliga språk. Jag kände att de, liksom jag, var rädda för att flyga till okända destinationer, men att även de, liksom jag, var tvungna att göra det.
Min sista semester vid havet med familjen var i mitten av oktober. Konstigt nog hade jag åkt med dem till havet nästan två gånger om året, men nu upptäckte jag för första gången att havet doftar. Det var en romantisk doft av skepp med röda segel, och jag föreställde mig att spåren i sanden var små lätta fotspår av någon som gått längs strandkanten, lyssnat till vågornas sånger och drömt om kärlek. Havet påminde mig om något avlägset och bortglömt från min barndom: föräldrar, svenska semesterstugor, doften av kokta skaldjur i hinkar. Men allt kändes inte som mina egna minnen, utan någon annans.
Plötsligt mindes jag en helt bortglömd scen från min barndom. Jag hjälpte en granne från femte våningen att komma ner till en bänk framför ytterdörren. Det fanns ingen hiss i huset och hon hade svårt att gå. Därför kom hon sällan ut. Jag minns hur jag hjälpte henne att sätta sig på bänken, hur hon tittade upp och sa: “Åh, vilken välsignelse, så skönt det är.” Skönt? Utanför var det slask och regn, vad var det som var så fint? Jag minns att jag var förvånad men sa inget då. Och nu när jag tittar på allt detta tänker jag – ja, det finns verkligen en välsignelse i det, hur härligt är det inte! Att kunna andas in den höstliga friskheten, känna de fuktiga dropparna av regn… och mina tårar som föll i en tunn salt ström från mina förtvinade ögon.
Jag hade aldrig bett förut. Vid vigseln sa prästen åt oss att vi skulle läsa Fader vår och något annat hemma. Så jag brukade läsa “Fader vår” mekaniskt som en besvärjelse innan jag somnade. Nu hade allt förändrats. Jag förstod plötsligt ordet som bönen började med. Fader… en kärleksfull sådan, vars nåd mitt liv var förankrat i, men som jag inte haft en relation till förrän nu. En märklig känsla av vild dödsskräck och nya växande relationer med Gud, byggda på kärlek. Från förtvivlan räddades jag bara av hoppet om att Han, min Fader, var nära, att Han hörde, förstod och älskade mig, att Han visste vad som pågick inom mig. Det tog inte bort min rädsla, men det förvandlade den, gav mig styrkan att behålla mitt lugn.
Ett enormt behov av bön växte fram inom mig. Att inte be var omöjligt. Bön och liv blev en och samma sak. Allt omvärderades radikalt. Det som varit viktigt och betydelsefullt förminskades och de ting som jag tidigare ignorerat blev nu de mest betydelsefulla. Värmen från vänner, familjekärlek, den beständiga värdet i varje flyktigt ögonblick av livet.
Men egentligen, vad spelar det för roll vilken klädsel du bär, vilken bil du kör eller hur mycket pengar du har? Viktigt är att du kan älska, leva, göra gott, vara tacksam, och växa andligt. I allt detta finner man den sanna glädjen i tillvaron.
Herre Gud! Det var först nu, på dödens tröskel, som jag förstod att mitt sanna kall, likt allas vårt, var att VARA, inte att HA. Jag borde ha varit exemplet på vad en make, far, vän, och medmänniska i livet borde vara. Hela mitt liv innan sjukdomen hade varit en maskerad där jag dansade i olika masker beroende på dansen och partnern. Jag simmade på livets yta, medan allt som var riktigt värdefullt och betydelsefullt fanns på djupet. Jag började bli sjuk och lida, men det kändes nästan som om något ont och fult försvann tillsammans med smärtan.
Allt jag kunde få från Gud och människor fyllde mig med en djup känsla av tacksamhet. För varje vänlig gest, leende, hjärtligt rörelse, var jag redo att svara med en kram och kärlekens tårar. Alla människor började te sig så goda och vänliga för mig att jag inte kunde sluta förundras över deras godhjärtade natur. Det enda jag ville var att förlåta alla, tacka alla, önska alla själar räddning.
När sköterskan kom in i mitt rum och rättade till kudden och täcket kunde jag inte längre tacka henne med ord för jag kunde inte längre tala, men mitt hjärta grät av tacksamhet.
Jag kunde inte tacka alla de som stod vid min grav, men jag kramade var och en av dem med mitt hjärta och i tårar sa jag till dem alla “TACK”. Jag vill att ni ska veta det. Veta att jag älskar er alla mycket. För vad livet egentligen handlar om förstod jag först i slutet. Och jag är tacksam mot Gud för att han gav mig den möjligheten, något som hade kunnat utebli. Jag insåg vad lycka var. Det går inte att hitta, fånga och förvara i en burk. Det skulle dö där som en fjäril.
Lycka finns i det flyktiga ögonblicket, den är ogripbar.
Lycka är glädje. Det är en ständig bestående känsla av inre lycka.
Lycka är Gud, som jag fann i slutet av min väg, och i vars öppna famn jag föll.”
