Jag var ung när jag mötte den där skojaren. Han behandlade mig som en drottning, överöste mig med komplimanger och agerade som den mest charmerande mannen i hela Stockholm. Men så snart han fått vad han ville ha, försvann han ur mitt liv lika hastigt som det norrländska sommarljuset. Vår separation krossade mig men då förstod jag inte ens vidden av vad våra möten skulle få för konsekvenser.
Chocken när jag upptäckte att jag var gravid var överväldigande. Inledningsvis höll jag tyst, men i och med att magen växte redan i fjärde månaden stod det klart att sanningen snart skulle avslöjas oavsett vad jag gjorde. Med tungt hjärta samlade jag mod nog att berätta för min mamma, Karin, som på ett ögonblick marscherade iväg till pappa, Bengt. Hans respons bestod enbart av anklagelser och hårda ord.
Drivna av skräck för familjens rykte här i Uppsala, övertalade de mig till att avsluta graviditeten, även om det äventyrade min egen hälsa. Jag gick motvilligt med på det. De närmsta veckorna grät jag tyst och bittert, förlamad av sorg och skuld kände mig som en förrädare mot mitt eget barn. Jag söker ännu Guds förlåtelse för vad jag gjort. Livet stod helt stilla. Döden kändes enklare än att möta min verklighet. Mina föräldrar förblev likgiltiga deras enda bekymmer var att vi inte skulle tappa ansiktet inför grannarna.
Efter två år lyckades jag lämna deras hem. Jag slutförde mina studier vid Lunds universitet och byggde upp en framgångsrik karriär inom mitt yrke. Till slut hade jag nått sådant jag tidigare bara vågat drömma om. Men det fanns en sak pengarna inte kunde köpa, hur mycket jag än växlade mina löner till kronor och handlade i city: familj. Den chansen hade jag länge sedan förlorat. Flera män korsade min väg, jag fick till och med frierier men så fort de fick veta om min ofrivilliga barnlöshet, försvann de tyst från mitt liv, precis som han en gång gjorde.
Jag lägger skulden på mina föräldrar. Det var deras krav på perfektion, deras kyla och rädsla för skvaller, som berövade mig glädjen att bli mamma. Jag ville inte längre ha någon kontakt med dem; ville inte ens se dem i ögonen. När pappa drabbades av hjärtinfarkt och mamma bad mig ta hand om honom, vägrade jag kallt. De hade svikit mig. Som en slags kompensation för mitt samvete sätter jag ändå in några tusenlappar till dem varje månad. Föräldrar ska stötta sina barn, inte vända bort blicken när tiderna blir svåra. Mina föräldrar förstod aldrig omfattningen av skadan de orsakade.
