När min bror fyllde arton förra månaden chockade han oss alla med ett helt oväntat besked han ville gifta sig med sin flickvän, Freja. Vår mamma och pappa blev dock långt ifrån glada. De hade aldrig riktigt gillat Freja. Inte för att de var elaka, utan för att hon saknade både hyfs och studiemotivation. Hon var visserligen inskriven på universitetet i Uppsala, men dök sällan upp på föreläsningarna, vilket fick mamma och pappa att skaka på huvudet och muttra över hur unga människor slarvar bort sitt liv nuförtiden. De tyckte, lite dramatiskt kanske, att Freja förstörde min brors chanser i livet.
Frejas brist på artighet och hennes förmåga att förvandla varenda outfit till en studie i svensk ovårdad stil (vilket inte är en lätt uppgift!) gjorde det knappast lättare för henne att vinna föräldrarnas gillande. Inte ens hennes egen familj i Västerås var något vidare förtjusta i relationen och undvek helst allt som hade med saken att göra. Trots att de bott ihop i två år var det inte mycket med Freja som fått våra föräldrar att ändra åsikt.
Uppretad över mammas och pappas ständiga protester, vägrade min bror, Emil, att ge med sig. Han förklarade bestämt att han minsann inte tänkte offra sitt livs kärlek bara för att några gamla traditionalister (hans ord, inte mina) inte godkände henne. Själv hade jag ingen stark åsikt åt något håll om Freja, men ärligt talat oroade jag mig för att hela spektaklet skulle sluta med evig familjefejd. Emil bodde fortfarande hemma och Freja bodde kvar hos sin mamma, sin styvpappa och sin lilla syster. De hade egentligen inte råd att bo själva. Därför föreslog Emil glatt att hon lika gärna kunde flytta in i hans rum hemma hos oss. Det löser sig, sa han. Ha! Snacka om optimist.
Det var då det riktigt brakade loss pappa muttrade högt om hur de skulle klara sig i ett kalt studentrum utan IKEA-möbler och menade att Emil själv fick stå för alla extra kostnader. Emil svarade med att kräva sin andel av huset (det är ju ändå Sverige, man ska ju vara rättvis) och stormade ut genom dörren med sin lilla Fjällräven-ryggsäck slängd över axeln. I flera veckor sov han och Freja på olika vänners soffor runtom i stan, tills de till slut dök upp igen väldigt enade och nästan omänskligt kära fast beslutna att inget skulle få sära på dem.
Chocken var total när Emil deklarerade att han tänkte sälja sin del av bostadsrätten. Han antydde också, dramatiskt nog, att han kunde tänka sig att klippa banden om inte mamma och pappa godtog Freja en gång för alla. Det slutade förstås i ännu ett högintensivt familjeråd vid köksbordet, på sedvanligt svenskt manér. Vissa misstänkte till och med att Frejas mor som ryktades ha juridiska kontakter kanske pustat Emil i nacken med goda råd. Jag försökte medla (heja middle child syndrome!), men blev vänligt men bestämt tillsagd av båda parter att inte lägga mig i.
Så satt vi där. En familj fast i ett märkligt sorts känslomässigt Limbo, där kaffet kallnar och ingen vill ta sista kanelbullen. Jag hoppas innerligt att lite svensk eftertänksamhet, en dos tid och hopp om bättre kommunikation till sist kan få freden att återvända till vårt lilla kaos.
