Mina föräldrar gav mig aldrig det stöd jag behövde, men mina vänner har alltid funnits där i vått och torrt. Visst säger folk att familjen är för evigt, men jag vet inte om den idén slog igenom hemma hos oss. Mina vänner däremot, de har varit mina egna hejaklacksledare och krishanterare i en och samma förpackning peppande och hjälpande, precis när jag som mest behövde det.
Vänskapen började på högstadiet. Vi var en brokig skara tjejer och killar som började hänga ihop i korridoren. När jag förklarade hemma att jag så gärna ville gå på en konstkurs, möttes jag av ett svalt “nej” och ett stängt swedbankkonto. Men mina kompisar slöt upp som ett välorganiserat fackförbund försåg mig generöst med pennor och papper, och Adam lyckades till och med charma sin storasyster Saga (som jobbar som designer på Södermalm) att ge mig gratislektioner i skissande.
Studenten närmade sig och gissa hur exalterade mina föräldrar var? Tja, de såg mest chansen att spara in på Stockholms dyraste balbiljett och stryka firandet helt. Men mina vänner fixade saken. De tog extrajobb på Pressbyrån och Max, skramlade ihop till festen, hjälpte mig sy klänningen och snickra ihop en frisyr som till och med hårdrocksdrottningen från Gävle hade godkänt.
När jag senare ville byta universitet till Uppsala blev det bara drama hemma. “Välj vårt universitet eller betala allt själv,” sa mina föräldrar. Mina vänner, däremot, ställde snällt upp. Jag fick bo i deras kollektiv på Söder, de hjälpte mig fixa det nödvändigaste och lagade nudlar med mig tills jag hade sparat ihop till min första terminsavgift.
Genom livet har samma gäng alltid ställt upp. De har hjälpt med insatsen till min lägenhet, agerat målare och snickare när tapeten skulle bytas i sovrummet och släpat hem soppa och näsdukar när jag låg febrig och nekades mammans medicinförråd. Min familj, alltså de biologiska, gjorde just ingenting min bror var lika engagerad som en svensk taxichaufför i rusningstrafik: han blinkade inte ens. Folk brukar säga att familjen ska vara ryggraden, men vi har inte hörts av på fyra år, och ärligt talat: mina vänner har varit den riktiga familjen. Sex stycken är vi nu fyra gamla högstadievänner och två från universitetet och jag är löjligt tacksam över varje enskild fika, flytthjälp och peppande kram de bjudit på. Tala om ett svenskt möblemang, gjutet i vänskap!
