Min väninna och hennes man byggde för några år sedan ett fantastiskt hus och bad om en matta i inflyttningspresent. Ni vet väl vad det handlar om? En lång, handvävd löpare av olika färgade tygstycken, en varm och charmig väg från barndom till ålderdom.
På vägen till sommarstugan brukade det alltid stå äldre damer och ha sin “marknad”. Beroende på säsongen kunde man köpa en knippa nyupptagen, krispig rädisa eller en bunt morötter (som jag fortfarande älskar), grönsaker, potatis, olika sorters squash och stora pumpor, blygsamma buketter och enorma fång av asters eller gladioler. Inlagda grönsaker, sylt, bär, äpplen – och mycket mer.
Tant Elsa kom aldrig till den “stora marknaden” längs vägen, hon sålde vid sitt eget lilla hus där hon la upp varorna på en gammal pall. Själv satt hon på en bänk bredvid och lutade sig mot staketet, med händerna lugnt knäppta i knät och bredvid låg en tjock katt som alltid ryckte till och strök bak öronen varje gång hon klappade honom på huvudet.
Det var där, på hennes staket, som de färgglada löparna hängde, runda som stora pannkakor eller små nog att lägga på en stol. Jag stannade bilen, steg ur och gick fram för att fråga.
– Hej! Säljer ni löpare?
– Hej, lilla vän, det gör jag.
– Har ni långa? Jag behöver fem meter.
– Visst har jag det. Men du får följa med in i stugan och titta själv, det är för tungt för mig ensam. Vad heter du?
– Jag heter Maja.
– Maja, minsann! Min get hette så. Jag heter tant Elsa, så nu är vi bekanta. Kom, vi går in.
Vi gick in i stugan. Den var liten men ljus, ren och kändes nästan som tagen ur en svensk folksaga. En kamin, en järnsäng med kuddar i hög och en broderad överkast; precis som min farmor brukade göra när jag var liten.
Under tiden började tant Elsa dra fram en stor rulle från kaminen. Trots att hon var liten var rullen höga som henne – eller ännu tyngre. Vi kämpade tillsammans, fick fram den och rullade ut – och där låg en riktig skönhet!
– Tant Elsa, hur mycket kostar den? Jag vill köpa den, det är en underbart fin matta!
– Åh, lilla vän, hur mycket du kan undvara. Jag sitter och väver på vintern när jag inte har något annat att göra. Jag är ensam nu, grönsakslanden sköter jag inte längre, jag är gammal, barnbarn och barnbarns barn har vuxit upp och kommer inte längre. Så jag dricker mitt te och sitter och handarbetar. Jag är väl 96 år nu men håller på än…
– Tant Elsa, nej, det kan inte vara sant! Man skulle aldrig tro att du är över 80! Och du är inte rädd för att släppa in främlingar i huset? Tänk om de skulle vilja dig något illa?
– Jag är inte rädd längre. Skulle någon vilja råna en gammal, så betyder det nog att de behöver det mer än jag. Vad som är mitt, vad jag älskar och kommer ihåg, det kan ingen ta.
Affären gjordes upp, jag köpte mattan och kanske några av hennes bär – jag minns inte längre. Men efter det kändes det som om min farmor hade kommit tillbaka, att hon hade omfamnat mig, att jag var fem år gammal och att vi skulle läsa en bok innan vi sov, och att en oändlig sommar väntade…
Flera gånger efter det köpte jag små saker av henne, ibland tog jag med “gåvor” till henne som te med kakor, ost, bullar, godis och enkel glädje. Varje sommar, alltid när jag åkte förbi hennes hus, kunde jag se hennes blå sjalett. Några gånger stod det en bil vid grindarna – barn eller barnbarn kom och hälsade, antar jag.
Förra året såg jag inte den gamla träpallen en enda gång. Och i år hänger en skylt med telefonnummer och texten “TILL SALU” på grindarna.
Vi kan inte stoppa eller bromsa tiden. Tant Elsa är borta. Huset med sina blå fönsterluckor och bänken vid staketet som fortfarande är starkt och välskött, men gammalt, kommer snart att säljas och troligen jämnas med marken för att ge plats åt något nytt. Löparna slängs eller ges bort till grannarna, i bästa fall.
Hur ska man leva så att folk minns en vänligt efter ens död – även om man bara sålde dem en “löpare” en gång? Jag är rädd att jag inte blir en sådan bra gammal tant. Jag får väl förbli evigt ung.
