Jag tror att den här situationen kommer att skapa många diskussioner bland mina vänner och bekanta. Ja, jag skäms över mina egna tankar. Ändå kan jag inte låta bli. Så fort jag tänker på vad som väntar vår familj inom en snar framtid känner jag tårarna komma. Jag tror jag börjar bli deprimerad. Vi har varit gifta i över tolv år, arbetar båda två och har två barn tillsammans.
Min svärmor har varit sjuk länge. Hon lider av artros och diabetes. Eftersom hon är överviktig har hon svårt att röra sig runt i sin lägenhet. Hon bor ensam, vilket gör vardagen svår. Min svärmor har problem att ta hand om sig själv, laga mat och städa. Varje vecka åker jag och min man hem till henne med matvaror, jag städar lägenheten, lagar mat för veckan och hjälper henne när hon ska duscha. Vi har vant oss vid dessa veckobesök. Ibland får vi ställa in på grund av jobbet, men det händer sällan.
Jag tycker verkligen om min svärmor. Hon har uppfostrat sin son själv, lagt ner hela sin själ på honom och gett upp sitt eget välmående (hon förlorade sin man när hon var 45 och har aldrig gift om sig). Hon har också hjälpt oss ekonomiskt. Tack vare henne kunde vi betala av alla lån på vår bostad. Jag kan aldrig tänka mig att neka henne hjälp eller omtanke. Men nyligen sa min man att hans mamma ska flytta hem till oss efter nyår. Då slipper vi åka till henne, och vi kan ta hand om henne på ett enklare sätt. Han menar att det kommer bli smidigare för oss.
Jag förstår min man, men jag kan inte sluta tänka på hur vår vardag kommer ändras. Vi bor i en trea. Jag och min man delar ett sovrum och barnen har var sitt rum. Om min svärmor flyttar in måste hon få ett av barnens rum. Barnen kommer bråka, för båda vill ha sitt eget utrymme. Jag skäms att erkänna det, men jag ser min svärmor som en börda. Vad skulle ni gjort i en liknande situation? Skriv gärna vad ni tycker.
