Vår färd började faktiskt för mer än femton år sedan när jag och min man gifte oss. Till att börja med bodde vi hemma hos svärmor i Örebro och sysslade båda på en fabrik inte direkt glamouröst, men kaffet var starkt och lunchen billig. Efter hand lyckades vi flytta in i ett kollektivboende och allting kändes hoppfullt, till och med när vi fick slåss om platsen i frysboxen.
Jag såg att min mans karriär hade potential (han hade ändå ett hyggligt öga för Excel), och puffade honom att studera vidare. Under tiden tog jag hand om både hemarbetet och hans skolpapper jag skrev hans inlämningar, vände ut och in på rapporter och trixade med uppsatser till sent på kvällen, så att han skulle klara examen och bli befordrad på jobbet. Min egen glänsande universitetsutbildning ledde ändå bara till jobb där jag fick fler pärmar än lön, men jag tröstade mig med familjens lycka hemma.
Sen när sonen vuxit upp och tog på sig vuxna sockor, blev jag gravid med en dotterdet var nästan som att vinna på Triss, fast med mer sömnbrist. Så småningom gick jag tillbaka till jobbet, men våra barn hade immunförsvar som en svensk vintersnuviga så fort de såg ett dagis. Det blev mycket VAB och ännu mer nässpray, men jag höll humöret uppe och var glad för kärleken vi hade runt köksbordet. Min mans arbetslust växte och till slut lyckades vi köpa en rymlig lägenhet i Sundbyberg till knattarna, som jublade över egna rum (äntligen slut på att bråka om lego mitt i natten). Men hans allt oftare frånvaro hemma började skava jag såg honom oftare på LinkedIn än i hallen.
En dag fick jag veta om hans lilla eskapad via en före detta kollega som kämpade med samma typ av strul på hemmafronten. Grundligt svensk som jag är, spatserade jag rakt till hans jobb och tog ett samtal med hans “väninna”, och bad henne snällt att hålla sig undan från min familj. Hon svarade med ett gapskratt och satte mig på plats inför hela personalmatsalen ingen hade kunnat ana att min svensktalande sarkasm skulle bli så hånad. När min man dök upp, erkände han alltsammans och sa att han ville ha skilsmässa han var trött på att leva dubbelliv, sa han dramatiskt, som om han just blivit dumpad i “Bonde söker fru”.
Han anlitade de mest slipade advokaterna i Stockholm, och plötsligt stod jag och barnen där med noll kronor på fickan, inget att luta oss mot utom mitt tålamod och några IKEA-möbler. Hans nya relation blev allt han brydde sig om, och jag var tvungen att hitta en väg ut. Tack och lov ställde mina föräldrar upp och hjälpte mig köpa en liten lägenhet i Huddinge, och jag skaffade mig ett jobb som höll oss flytande äntligen lite solsken efter allt sjöslag i privatlivet.
Ett år senare plingade det oväntat på dörrendär stod min ex, arbetslös och nydumpad efter en smärre trafikolycka, ömkandes sig och trodde att jag skulle rädda dagen. Han bad aldrig om ursäkt, utan betedde sig lika malligt som vanligt. Trots alla hans bedjande ord var jag fast besluten att tänka på oss nu den “svenska modellen” helt enkelt. Jag gav honom ingen hjälp. Han hade lämnat oss vind för våg och tagit allt. Nu var det min och barnens tur att få leva med huvudrollen i vårt eget liv, precis som han gjort tidigare. Och så blev det med lite lagom ironi och mycket kanelbullar på vägen.
