Min man ville återvända till mig och barnen för pengar.
Jag gifte mig när jag var 18 år gammal. Min man, Lars, var 20 år äldre än jag. Han lockade mig med sin vänlighet, pratade fint, och jag blev kär. Ett år senare fick vi vår dotter Lovisa, och sedan sonen Nils.
Lars stöttade mig i allt, med hans hjälp kunde jag stå på egna ben och avsluta mina studier. När vår yngsta son fyllde tre år packade min man sina saker och försvann från våra liv för alltid.
Jag grät länge, och visste inte hur jag skulle klara mig ensam med två barn. Jag hade ingen hjälp och kunde inte arbeta. Underhållet var 1 200 kronor, hur skulle jag kunna överleva på det? Senare började dottern skolan, och sonen fick plats i förskolan, då kunde jag äntligen börja arbeta.
Då dök min man upp igen, han började be om förlåtelse och ville komma hem, men jag sa till honom:
– Vi har lärt oss leva utan dig, du tänkte aldrig på barnen och nu ber du om ursäkt? Gå och kom inte tillbaka in i våra liv.
En månad senare stämde han mig i domstol, i hopp om att få tillbaka barnen, men han förlorade naturligtvis, och Lovisa och Nils stannade hos mig.
Ett halvår senare fick jag reda på varför min man ville försonas. Hans far hade skrivit ett testamente till våra barn, och Lars blev lämnad utan någonting. Nu är allt detta förbi, men jag minns fortfarande hur det var att dela en bit bröd och svälta i veckor med mina barn.
