Du, jag måste berätta nåt helt galet som hände. Så jag är på Mall of Scandinavia med barnen vi hade bestämt oss för att jäsa runt och kolla lite i skoaffärerna, du vet. Plötsligt ser jag honom. Mitt ex. Samma person som inte gett en enda krona till våra två barn på flera månader varje gång jag frågat om skolsaker eller nya sneakers har han alltid pratat om ekonomiska svårigheter.
Och vad gör han där? Står i den dyraste sneakersbutiken med sina bonusbarn, låter dem prova de senaste Adidas-modellerna som om han vore någon VD. Jag kände hur hela kroppen började koka, men tänkte nej, nu blir det inga scener, här ska det tänkas smart.
Så jag går fram, tar barnen i handen, och när han stirrar ner i mobilen, frågar jag butiksbiträdet, jättetrevligt: “Hej! Har ni de här modellerna i storlek 32 och 35?” Hon blev lite förvånad, men kollade ändå.
“Ja, självklart. Till?”
“Till mina barn,” säger jag. Och så, lite högre, så att exet hör: “Min man kommer att betala allting på en gång, visst älskling?”
Alltså, du skulle sett honom. Han såg ut som om han fått elchock! Ögonen hans var stora som tefat.
“Vad?” började han, men jag satte barnen för att prova skorna.
“Han betalar, inga problem,” ler jag mot butiksbiträdet. “Vi är en stor, modern familj. Det här är hans bonusbarn och det här är våra. Han vill alltid att de får lika mycket, eller hur, älskling?”
Han blev helt röd i ansiktet. Ville säga nåt, men då kom biträdet med skokartonger och jag blinkade åt honom.
“Perfekta! Vi tar dem,” säger jag. Precis när biträdet skriver ner allt, ser jag ett par grymma sportskor, korallfärgade exakt min stil.
“Du, har du de där korallfärgade i storlek 38 också?” frågar jag.
“Till damen?” undrar hon.
“Ja, till mig! De passar så fint. Och så har ni de där svarta, klassiska? Jag behöver något snyggt till jobbet också.”
“Du vill ha fler?!” säger mitt ex, nästan kvävt.
“Du, snåla inte nu,” säger jag lugnt. “Jag jobbar ju hela dagarna. Jag behöver bekväma skor till jobbet, och de här sportiga när jag är ute med barnen i Vasaparken. Har sagt det tusen gånger jag måste ha nya! Och barnen behöver också.”
Biträdet log, hon fattade ingenting om dramat som pågick, men hon skrev på och gick vidare.
“Så totalt åtta par,” sade hon, och började räkna på sin räknare.
Jag kramade barnen, gick fram till exet och sa: “Bra, älskling. Jag måste vidare, har fler ärenden. Barnen stannar hos dig? Du skjutsar hem dem sen!”
Innan han hann säga nåt, tog jag påsarna med skor både barnens och mina och gick ut genom shoppingcentrumet, kände mig som drottningen av Solna.
Det sista jag hörde var biträdet säga: “Det blir 5000 kronor. Kort eller kontant, herrn?”
När jag kom till parkeringen brast jag ut i skratt. Hans ansikte var ovärderligt. Jag tittade på mina nya skor och tänkte: Okej, det här är karma deluxe.
Senare på kvällen kom han med barnen, såklart en halvtimme för sent, och såg sur ut som om han svalt en hel citron. Bonusbarnen var inte med.
“Det du gjorde var” började han.
“Vad då?” avbröt jag, med oskyldig min. “Att jag såg till att DINA barn också har nya skor? Varsågod, det minsta du kan göra.”
Han blev tyst en stund, skakade på huvudet.
“Åtta par ÅTTA?! Behövde du verkligen två nya själv?”
“Man vet aldrig när man behöver skor, älskling. Dessutom hur många månader har du missat underhåll? Se det som ett förskott!”
“Du är galen.”
“Nej, jag är bara trött,” sa jag. “Det är skillnad. Men nu har jag dessutom fantastiska skor.”
Han vände sig om, gick mot bilen. Innan han hoppade in hörde jag honom muttra:
“Åtta par det blir ju dyrare än underhållet”
“Exakt så,” tänkte jag, när jag stängde dörren.
Barnen sprang och kramade mig, så glada med sina nya sneakers. Jag drog på mig de korallfärgade och tog en kvällspromenad kände mig toppen.
Gjorde jag fel? Tja, kanske. Ångrar jag mig? Inte en sekund. Vad skulle du ha gjort om du var jag?
