Numera är både barn och barnbarn väldigt egocentrerade – alla kräver uppmärksamhet men ger inget tillbaka.
Vad är det för en konsumtionsmentalitet mot äldre? Som om vi inte har några egna intressen och att vi bara ska sitta med våra barnbarn. Och om jag behöver något så är alla plötsligt för upptagna för att hjälpa till.
Min dotter är mamma till två pojkar – en är 12 år gammal och den andra är 4.
Jag vet inte hur min dotter och hennes man uppfostrar dem eller vad skolan tycker om det, men pojkarna växer upp till att bli lata – de städar aldrig själva, de bäddade aldrig sina egna sängar. Och de vill inte heller äta vad som helst. En riktig utmaning.
När barnbarnen var yngre hjälpte jag min dotter på alla möjliga sätt. De senaste fem åren har jag varit pensionär och har inte tagit hand om mina barnbarn.
I år var jag mer förberedd inför höstlovet: jag kollade kalendern och insåg att det inte finns några långa helger i början av november – så min dotter och svärson skulle inte vara borta.
Men jag var för tidig i min glädje.
Precis före sista veckan i oktober, på söndagen, ringde det på dörren. Min dotter kom med sina pojkar.
– Hej mamma! Ta emot barnen, semestern har börjat, – sa hon direkt när hon klev in.
– Maria, varför sa du inget på förhand? – frågade jag förvånad.
– Om jag säger något i förväg kommer du att hitta miljoner anledningar att undvika att vara farmor! – svarade min dotter och började hjälpa pojkarna att ta av sig kläderna. – Vi ska åka till spa i en vecka med Johan, vi orkar inte mer! Jag är så trött!
– Vänta nu, men i år har ni inte några extra lediga dagar. Vad händer med jobbet? – frågade jag, försökte få mina tankar i ordning.
– Har vi inte några lediga dagar eller semester? Johan tog tre semesterdagar. Mamma, vi har inte tid, – sa min dotter, gav mig en puss och gick iväg.
Inne i huset stod TV:n på hög volym och pojkarnas kläder låg utspridda i hela korridoren och rummet. Jag försökte få pojkarna att städa upp, bad dem i alla fall ta hand om sina kläder, men de lyssnade inte på mig.
De ville inte heller äta min soppa eftersom deras mamma hade lovat pizza till dem. Då orkade jag inte längre.
Jag ringde min dotter:
– Maria, dina barn kräver pizza. Jag tänker inte köpa någon sån till dem!
– Jag beställer pizza. Mamma, de äter inte din gröt, vi bråkar alltid om det. Ta med dem någonstans, ha roligt, ät något normalt! Du säger ju själv att de gör dig galen hemma! – svarade Maria irriterat.
– Och med vilka pengar ska jag ordna något för att underhålla dem? Från min pension? – sa jag förvånat.
– Vad annars skulle du vilja använda pengarna till? De är dina barnbarn, inte främlingar! Jag kan inte tro det här, – suckade min dotter och la på luren.
Och där var det!
Hela mitt liv har jag försökt hjälpa min älskade dotter, sparat varje öre och haft två jobb. Och nu, som gammal, får jag sånt här “tack”!
Nej, jag älskar verkligen mina barnbarn. Men de tröttar också ut mig, och jag dem – det är därför det är så stor åldersskillnad! Och min dotter tycker att farmor är en gratis barnvakt och att mitt enda uppdrag nu är att ta hand om barnbarnen!
Själviska, säger jag!
