**Dagboksanteckning**
På en smal gata i Gamla Stan hördes plötsligt ett skarpt, dånande ljud, som om någon med enorm kraft slog mot en tjock plåt. Förbipasserande ryckte till och vände sig om. Källan till oväsendet var tydlig: på taket till en vit skåpbil stod en äldre man med grått hår, som kramade en tung hammare i båda händerna.
Folk stelnade av förvåning och skräcken i deras ögon växte för varje slag. Plåten under hans fötter böjde sig och knakade, taket var redan täckt av djupa bucklor, och färgflisor samt metallbitar regnade ner på asfalten. Vindrutan, som nyss var hel, var nu sprucken, och med nästa slag splittrades den i små skärvor. Varje nytt hugg följdes av klirrande ljud, dova dunsar och ekon som ekade längs gatan.
Mannen skrek något medan han högg orden blandades till ett hest mummel där bara fragment av fraser och skrik hördes, liknande desperata böner eller förbannelser. Ingen av dem som stod runt om kunde förstå vad han sa.
En av förbipasserande tog fram telefonen med darrande händer och ringde polisen. Inom några minuter hördes sirener, och en polisbil stannade tvärt. Två poliser rusade fram till skåpbilen och lyckades försiktigt men bestämt få ner mannen från taket, medan de tog ifrån honom hammaren.
När han väl stod på marken förväntade sig ingen vad som skulle hända härnäst. Mannen gjorde inget motstånd. Han satte sig på trottoarkanten, gömde ansiktet i händerna och började snyfta tyst. Poliserna försökte förstå vad som hänt och satte sig bredvid honom, ställde frågor.
Det de fick veta chockade alla.
För några dagar sedan hade hans son varit med om en fruktansvärd bilolycka. Läkarna kämpade för att rädda honom, men det gick inte.
Bilen han nu förstörde var just den där hans son omkommit. Den gamle mannen kunde inte se på den utan att hjärtat skulle brista. Varje repa, varje skråma påminde om tragedin. Och så, i ett ögonblick av smärta, tog han hammaren för att förinta detta stumma minne av sin sorg.
När han berättade detta svek rösten honom. Poliserna teg, och i en av deras ögon syntes tårar. I det ögonblicket såg ingen en förbrytare eller vandal de såg en bruten människa som försökte hantera sorgen på det enda sätt han kunde.
Gatan låg tyst. De som nyss stirrat nyfiket stod nu med sänkta blickar. Och mannen, som torkade tårarna, viskade att han bara velat göra sig kvitt smärtan som rev honom inifrån varje dag.
