Förhållandet mellan makarna Andersson var beundrat av alla. Hon, en vacker naturlig blondin med långa ben, otroligt vänlig och tillmötesgående. Något man inte vanligtvis förväntar sig av majoriteten av vackra kvinnor. Han, en stålig, vältränad och maskulin löjtnant, även han inte utan sin charm. Familjen levde harmoniskt och gav inga anledningar till skvaller. Stina och Lars brukade handla tillsammans, hand i hand som ett kärleksfullt par, och de kunde sällan ses separat. De utstrålade en aura av kärlek och välmående – en idyll utan dess like.
Åren gick och deras känslor blev bara starkare, vilket väckte viss avund hos omgivningen. Under de sju åren de varit tillsammans hade de aldrig haft ett stort gräl. Det enda var att Lars ibland kände av den ständiga, underliggande svartsjukan som en baksida av familjelycka när han såg de beundrande blickarna män gav hans fru.
Men då han var en samlad person av naturen lät Lars aldrig sin tvivel visa sig och tryckte ner de svartsjuka tankarna inom sig. Den storm som rasade inom honom märktes inte utåt, och inte ens Stina såg något av hans tvivel och oro, eller så ville hon helt enkelt inte. Med tiden började Lars plågas mer och mer, likt en finne som snart skulle spricka.
Skeppet skulle ut på havet för en rutinmässig tur. Det var en väl inarbetad och invand rutin. Tio dagars oro utan sömn väntade. Tidigt på morgonen tog han farväl av sin fru, gav sin sovande son en puss och lovade att komma tillbaka om tio dagar för att utföra sina plikter. Men havet visade sig vara svårnavigerat, och tekniska fel stod som spön i backen. Lars, som arbetade på de mekaniska delarna, hade det tufft – dag som natt. Därför kom det som något av en överraskning när högste chefen beordrade dem att vända hemåt efter bara sju dagar på grund av allt strul.
Vägen hem kändes kortare och var fylld av tankar på det efterlängtade återseendet med hustrun, och hans förväntningar revs upp av längtan. Sedan gammalt kom de tillbaka till hamnen sent på kvällen. Efter att ha avslutat allt som behövdes på båten rusade Lars hem i ilfart utan att ens trösta sig med en traditionell snaps för hemkomsten.
Det var strax efter midnatt när han äntligen steg innanför dörren. “De sover säkert,” tänkte han. Han planerade överraska sin hustru och skynda tyst till sängs. När han försiktigt vred om nyckeln och smög in i hallen, noterade han dock att hans hustru fortfarande var vaken. Ett ljus strömmade ut genom den på glänt öppna dörren till sovrummet.
Lars anade oråd och smög närmare. Det han såg genom dörrspringan var förskräckligt och liknade inget han ens sett i sina värsta mardrömmar. En kvinna med blont hår låg på hans säng medan en annan man låg ovanpå henne. Det enda han kunde höra var hennes röster, högre än någonsin med honom. Lars var förstummad, hela hans värld rasade inför hans ögon.
Hur länge han stod där, lamslagen av chock, vet ingen. Men när han äntligen kom till sans kunde han inte längre kontrollera sina handlingar. I ett tillstånd av djupt emotionellt trauma rasade han in i köket. Hans händer fann en vacker gaffel, en souvenir från bröllopet. Med starka, säkra händer greppade Lars gaffeln och rusade mot sovrummet. I ett raseriutbrott avsjöng han ett hämndlystet slag mot inkräktaren.
Knappt hade han sänkt gaffeln mot den nakne mannens rygg innan hela huset vaknade av skriken. Grannen, som var en krigsveteran från andra världskriget och hälsade på sin son, skrek om bombanfall. Längre upp på våningen skrämde ljudet vettet ur barnen och fick hunden att yla natten ut.
Lämnande gaffeln i den nakna mannens rygg vände Lars resolut om och började marschera ut ur sovrummet med ett enda mål: att lämna hemmet och tömma hela sin sorg i en flaska. Allt medan han knappt tänkte på vad han just gjort.
I hallen, med ljust tänt och med en handduk över huvudet, stod plötsligt Stina framför honom, strålande vacker som alltid. Trots allt infann sig nu en förvånande tystnad. Lars tappade nästan fattningen. “Vem var den där inne?” fick han till sist fram, pekandes vagt med en darrande hand mot sovrummet.
“Jo, det är din bror Erik och hans fru. Han har precis blivit överflyttad till vår stad. Jag lånade ut vårt rum medan du var borta,” förklarade Stina lugnt. “Och varför i all världen skrek de så?”
Lars kände svimningen komma och hann bara säga “Eeeh… det var gaffeln…” innan han föll ihop. Vad gäller Eriks överflyttning till deras stad, att hans fru också var blond, och att de skulle anlänt just nu hade Lars givetvis känt till. Men i sin blinda ilska hade det helt fördunklats.
Förvånansvärt nog, och tack vare några skratt, lyckades de laga Erik. Militärläkaren vid sjukhuset var imponerad av gaffelsticket och lyckades dra ut det försiktigt. Som tur var skrattades det bort som en pricksäker satir, utan att ettervärldens babian och kaos föll nämnvärd skada.
Eriks fru Maja behövde hjälp av flera sjukvårdare för att få benen åtskilda som hängt oansedda under ett spel utan regler. Men allt gick till sist lyckligtcligen över.
Livets vardag kom tillbaka i sin rättmätiga form. Lars och Stina var som alltid fullt av kärlek och levde vidare med sina händer hopflätade och hjärtan glödande av kärlek till varandra. Solen gick fortfarande upp över horisonten, dagarna förflöt och skeppen lämnade hamnen. Dock började Stina låsa undan alla vassa föremål – även tandstickor – och Lars ringde på dörren länge varje gång han kom hem. Erik och Maja hade förlåtit Lars, men sov aldrig över hos dem igen.
