– Livet går vidare. Han stack och försvann. Hade han åtminstone varit en bra man, men han visade sig vara opålitlig. Vi uppfostrar barnet själva, oroa dig inte! Pavel växte upp med mamma och morfar. Mormor minns han bara svagt – han var fem när hon gick bort. Doften av hennes kanelbullar har han dock aldrig glömt… Sin pappa har han aldrig träffat. Han försvann innan Pavel föddes. Tillsammans med sin mamma, Tatiana, kom han till byn. Han lärde känna Tatianas föräldrar och bröllopsdag sattes – men brudgummen försvann plötsligt… Ingen letade efter honom. Tatiana grät bittert – hon var redan gravid… – Tårar hjälper inte! – sa mormor. – Livet går vidare. Han stack, får skylla sig själv. Vi klarar att uppfostra barnet – oroa dig inte! Pavel saknade aldrig något som barn, men blev inte bortskämd. Han var duktig i skolan. Morfar fostrade honom strängt. Lärde honom respekt för äldre och att värdera det han hade. Pavel kunde allt – vad han än tog sig för lyckades han med! Vid trettio var han en eftertraktad ungkarl: stilig, snygg karriär, hög lön, trea i stan… Han hade allt! Flickorna flockades, men han hade ingen brådska – och mycket att stå i. På helgerna åkte han alltid till mamma i byn. Morfar var borta, mamma var ofta svag nu. Hon klarade fortfarande hushållet, men det började bli tungt. Pavel försökte övertala henne att flytta till honom, men mamma vägrade. – Vad skulle jag göra där?! – brukade Tatiana säga. – Och du, några barn med dig lär jag väl aldrig få se. Jag stannar hellre kvar här, i lugn och ro… – Kom och bo hos mig i sommar! Sedan kan du ta en vända till hälsohem och sen tillbaka hit. Du får vila upp dig, så kanske jag hänger med hem igen! – Men du har ju ditt jobb, Pavel! Vad ska du göra på landet? – Folk jobbar på landet också… – log Pavel. Vid det laget umgicks han med två tjejer. Han visste inte vem av dem han skulle välja. Först var det den blygsamma lanttjejen Valeria – ordentlig och rar. Den andra var Katarina – vacker, sprudlande, modern, sådär stads-glamorös att man kunde tro att hon inte hade så mycket koll på hushållet. Alltid glad… Han bjöd inte hem någon av dem till sig. Alltid på neutral mark. Men det gick inte längre att skjuta på valet. Ändå kunde han inte bestämma sig. Så han bestämde sig för att presentera dem för mamma. Nu när hon kommit hem från hälsohemmet och mådde bättre. Först kom Valeria på besök, pigg och nöjd – nu gick drömmen i uppfyllelse! Skulle han presentera henne för mamma så var det nog seriöst, tänkte hon. – Fint och rymligt hos dig, Pavel, – sa Valeria när hon tittade sig omkring. – Ja, mamma trivs också. Även om hon är lite skröplig nu. – Bor hon här, alltså? Jag trodde hon bara var på besök. Är hon sjuk? – Ja. – Jag måste säga med en gång – jag tänker inte ta hand om henne… – Men det har jag inte bett om! – sa Pavel förvånat. – Jag klarar det själv. – Jaha… Men det är ju ändå… – Vad? – Nej, inget. Bara… det är bättre att bo själva. Du sa att din mamma bor i byn. Hon har sitt hus där. Hon har det bättre där. Och vi utan henne också. – Mamma kommer alltid vara med mig. Det är inte förhandlingsbart. – Jaha! Jag trodde du var seriös, men du är väl mammas pojke! Du kan ringa om du ändrar dig! Valeria försvann ut genom dörren utan att ens ta en kopp te… – Ja, där försvann hon snabbt, tänkte Pavel. Katja sticker väl ännu snabbare, så blir jag utan någon alls… Han bestämde sig för att direkt säga samma sak till Katarina. – Vad som än händer, mamma kommer alltid vara med mig! – Jag förstår dig inte – varför säger du så? Jo, jag fattar att din mamma är hos dig, men… – Ja, om vi bor tillsammans, hur känner du för det? Att bo med mamma? – Det är lugnt. Friar du till mig nu? Pavel log. – Kanske det. Kom, så får du hälsa på mamma. – Oj. Kommer hon att gilla mig?! Så där direkt? Redan nu? – Klart hon gör. Vad är du rädd för? – Vet inte riktigt. Bara är det… Katarina och mamma föll direkt för varandra. De umgicks ibland själva, väntandes på Pavel efter jobbet. Snart åkte de alla tre till byn. Till sin egen förvåning trivdes stads-Katja riktigt bra där. Mamma bestämde sig för att stanna kvar. – Sommaren är fin, jag mår redan bättre, sa hon. Ett halvår senare blev det bröllop. – Nu får jag väl mina barnbarn, sa Tatiana. Och det fick hon. Först en flicka, sen en pojke. Katja och Pavel bodde i stan med barnen. Barnen växte upp och förberedde sig för universitetet. Senare bodde även Tatiana hos dem, men tillsammans åkte de varje sommar till byn på semester. Tatiana kunde inte släppa sitt gamla hus. – Katja, du får ursäkta, nu faller det sig så. Jag vill hem till byn. Kan vi åka? – frågade hon en dag. – Självklart! Vi väntar in Pavel bara, han kommer snart från jobbet. – Bra, men sen far vi direkt. Säg till honom, det är viktigt… I byn var det lika tyst som alltid. Färre och färre människor för varje år… – Nu är det slut, nu har jag kommit hem för gott, sa Tatiana plötsligt. Sälj huset, ni får inte mycket för det, men det är synd, annars förfaller det… – Vad säger du nu, mamma?! utbrast Pavel. Vi kör ju tillbaka nu på en gång! – Ja, vad menar du? fyllde Katja i. Ska vi inte åka hem igen? – Jag vet inte – sätt på teet, är du snäll. Jag vill ha en kopp… Efter fikat gick Tatiana till sitt rum och la sig för att vila en stund… Pavel och Katarina satt kvar i köket en stund. – Mamma, det är dags nu, ropade han till slut. Men inget svar. Han gick in i rummet och stannade i dörren… Mamma hade lämnat dem… De begravde Tatiana på byns kyrkogård. – Det var som om hon kände på sig. Hem, sista gången hem… grät Katja. – Jag har älskat din mamma som min egen. – Det har jag sett länge. Vad gör vi med huset? – Sälja, usch det gör ont… – Ja, en del av det förflutna. Låt det stå så länge… Och så bestämde de. Huset får stå kvar. De tar med barnen dit ibland, och kanske en dag sina barnbarn… För att inte missa fler gripande berättelser, följ sidan! Lämna gärna dina tankar och känslor i kommentarerna och gilla om du vill stötta!

Livet går vidare. Han stack, och så var det med det. Hade han åtminstone varit vettig, men du ser ju själv ingen att sakna egentligen. Vi uppfostrar barnet själva, bekymra dig inte!

Povel blev uppfostrad av sin mamma och morfar. Mormor mindes han knappt han var bara fem år när hon försvann ur tiden. Det enda som satt kvar var doften av hennes nygräddade kanelbullar…

Sin far hade Povel däremot aldrig träffat. Han drog redan innan Povel ens hann säga hej till världen. Hans mamma, Margareta, flyttade då hem till byn igen.

Pappan hade träffat Margaretas föräldrar, bröllopsdagen var till och med satt, men precis innan sprang brudgummen iväg…

Ingen orkade börja leta efter honom. Margareta grät så tårarna sprutade hon väntade barn och allt.

Det hjälper ju inte att snyfta! sa mormor bestämt. Livet går vidare. Rymde han så gjorde han. Och var det en bra karl? Knappast. Vi tar hand om barnet själva, oroa dig inte!

Povel saknade egentligen aldrig någonting under sin uppväxt, men någon bortskämd Stockholmsunge blev han aldrig. Han var duktig i skolan.

Morfar höll uppfostran stenhård. Han lärde Povel att respektera äldre och att uppskatta det han hade. Povel lärde sig fixa det mesta vad han än gav sig på, klarade han av!

Vid trettio var han den där klassiska drömmaken snygg, karriär, stabil månadslön, trea på Södermalm… Livet lekte.

Flickor fanns det till höger och vänster, men Povel tog det lugnt. Han hade att göra ändå. På helgerna åkte han alltid hem till mamma i Västgötabyn. Morfar hade gått bort, mamman blev allt svagare.

Hon klarade fortfarande hushållsbestyren, men det blev tuffare för varje dag.

Povel försökte övertala henne att flytta in till honom, men Margareta vägrade.

Vad skulle jag göra där, pojk? Inte har du barn på gång heller. Jag stannar kvar här, lagom och tyst för mig själv

Kom åtminstone över sommaren! Sen kan du ta in på spa och sen bo hos mig, vila upp dig! Sen kan vi åka hem tillsammans, kanske till och med bosätta oss där!

Och vad ska du göra i byhålan? Du har ju jobb! utbrast Margareta.

Folk jobbar på landet också… Povel ryckte på axlarna.

Vid det laget träffade han två tjejer. Han visste inte ens själv vem han skulle välja.

Först var det Lina, en jordnära byflicka, praktisk och trevlig.

Sen var det Ellinor stilren, glittrande och så Stockholmsvass att det knappt gick att fatta att hon någonsin hållit i en gryta. Alltid humor ibland kanske lite för mycket.

Povel bjöd aldrig hem någon. Alltid på neutral mark. Men till slut nu var det dags att välja. Och han kunde inte ta beslut. Så han tänkte jag presenterar dem för mamma först…

Margareta kom precis hem från rådetur på spa. Såg piggare ut än på länge.

Först på fika kom Lina. Det behövdes inte mycket övertalning lyckan var gjord, tänkte hon. Drömkille! Och mamma möte det betydde väl frieri!

Fint har du, Povel, så luftigt och rymligt! tyckte Lina och spanade runt i lägenheten.

Visst är det. Mamma gillar det också, hon har varit lite krasslig.

Bor hon här hos dig, eller? Jag trodde hon bara hälsade på… Hon är sjuk?

Japp.

Bara så du vet: jag kommer inte passa upp på din mamma…

Det har jag aldrig bett om! Povel såg nyfiket paff ut. Jag klarar det själv.

Jomen, alltså…

Vad?

Nä, inget speciellt. Bara att det är bäst att bo var för sig. Du har ju sagt att din mamma bor på landet. Hon mår bäst där. Och vi skulle också bo bättre själva.

Mamma bor alltid hos mig. Det är inget vi diskuterar.

Jahaja! Jag trodde du var vuxen, men du är fortfarande mammas pojke! Om du ändrar dig, så hör av dig!

Och så försvann Lina genom dörren, utan ens en kopp kaffe

Jaha, så snabbt gick det, tänkte Povel. Ellinor lär ju sticka ännu snabbare, då är jag väl gräsänkling för evigt

Så han bestämde sig för att säga som det var till Ellinor också.

Och vad som än händer, min mamma bor alltid med mig! sa han.

Jag fattar inte riktigt varför du säger så där, Ellinor såg förvirrad ut. Klart hon är din mamma, liksom.

Tja, om vi skulle bo ihop? Vad tycker du om det? Med mamma alltså?

Jaja! Får jag ett frieri nu eller vad händer?!

Povel skrattade.

Kanske det. Följ med och träffa mamma nu direkt.

Nu?! Och om hon inte gillar mig? Herregud, hjälp!

Det gör hon. Vad är du rädd för?

Ingen aning. Jag är bara nervös

Ellinor och Margareta kom överens direkt. De gick ut och promenerade i parken medan de väntade på Povel från jobbet. Till och med när de åkte ut till byn trivdes Ellinor oväntat bra. Margareta bestämde sig för att stanna kvar över sommaren.

Jag mår så mycket bättre, sa hon nöjt.

Sex månader senare blev det bröllop.

Nu kanske jag får barnbarn också! utropade Margareta.

Och visst fick hon det! Först en flicka, sen en pojke till och med.

Ellinor och Povel bodde kvar i Stockholm med barnen, som snart förberedde sig inför universitetslivet. Den senaste tiden hade även mamma flyttat in hos dem. Varje sommar åkte de tillsammans ut på landet. Margareta hade fortfarande svårt att skiljas från sitt lilla torp.

Ellinor, förlåt om jag är kinkig men jag vill faktiskt hem till byn. Kan vi åka? frågade hon plötsligt svärdottern.

Självklart! Vi väntar bara på Povel från jobbet.

Bra, men då åker vi direkt, säg till honom. Det är viktigt

I byn var allt lika lugnt som vanligt och ännu tystare för varje år som gick

Nu får det vara nog, nu flyttar jag hem för alltid. Sälj stugan sen när jag har gått. Inte blir det några rikedomar, men det är så synd om den bara ska förfalla…

Men mamma, vad säger du?! Povel såg helt ställd ut. Vi åker hem igen redan idag!

Precis, inflikade Ellinor. Vad är nu det här för snack?

Äsch… sätt på tekannan. Jag vill ha en kopp

Efter teet gick Margareta till sitt lilla rum för att vila en liten stund…

Povel och Ellinor satt kvar i köket och småpratade en stund.

Mamma, nu måste vi börja åka! ropade Povel till sist.

Men inget svar.

När han gick in i rummet blev han stående hans mamma var borta

Margareta begravdes hemma på byns lilla kyrkogård.

Hon visste nog på något vis. Kom hem en sista gång grät Ellinor. Jag älskade henne som min egen

Det märkte jag. Vad ska vi göra med huset nu?

Sälja det känns fel…

Ja, det är en bit av dåtiden. Vi låter det stå så länge…

Och så blev det. Huset fick stå kvar. Där tog de med sig barnen, och kanske en dag barnbarnen…

För att inte missa fler berättelser följ sidan! Lämna era tankar och känslor i kommentarerna och klicka på en liten tumme upp om ni kände igen er!