Lennart vägrade envist att tro att Irmelin var hans dotter. Vera, hans hustru, jobbade i den lokala ICA-butiken. Det ryktades att hon ofta stängde in sig med främmande män i lagret. Därför kunde Lennart inte acceptera att den lilla, nätt Irmelin verkligen var hans barn. Han skyggade för henne, och växte till att ogilla henne. Den enda som stöttade Irmelin var morfar Gösta, som till slut lämnade sitt hus till henne i arv.
Irmelin var enbart älskad av sin morfar
Som barn var Irmelin ofta sjuk. Hon var klent byggd och ovanligt liten. “Ingen i min eller din släkt är så liten,” kunde Lennart säga. “Det här barnet är knappt större än en blomkruka.” Med tiden smittade pappans känslor av även på Vera.
Men Gösta, morfar, älskade Irmelin av hela sitt hjärta. Hans torp låg längst ut i utkanten av byn, vid skogskanten. Gösta hade arbetat som skogvaktare i hela sitt liv. Även som pensionär vandrade han varje dag i skogen, plockade svamp, blåbär och läkeörter. På vintrarna matade han skogens djur. Folk såg honom som lite excentrisk och tvekade ibland att närma sig, eftersom hans spådomar ofta slog in. Men byborna sökte ändå upp honom för örtte och helande brygder.
Göstas hustru hade gått bort många år tidigare. Hans tröst var skogen och barnbarnet. När Irmelin började skolan bodde hon oftare hos morfar än hemma hos föräldrarna. Gösta lärde henne allt om växternas läkningsegenskaper. Irmelin var läraktig, och när någon frågade vad hon ville bli, svarade hon: “Jag ska hjälpa folk bli friska.” Men Vera sa alltid att hon inte hade råd med dotterns utbildning. Morfar tröstade: “Jag har tillräckligt med pengar, och det kniper kan vi sälja kon.”
Han testamenterade torpet och en lycklig framtid
Vera kom sällan till sin far. Men en dag dök hon plötsligt upp och bad om pengar, eftersom hennes son Anders hade förlorat allt på kortspel i Växjö. Han hade blivit hotad och behövde skrapa ihop pengar.
“Nu passar det att komma hit? Du har inte satt din fot på flera år!” sa Gösta strängt. Han vägrade hjälpa henne: “Jag ska inte betala Anders skulder. Jag prioriterar Irmelins utbildning.”
Vera blev rasande. “Jag vill aldrig se er igen! Jag har varken far eller dotter!” skrek hon och stormade ut.
När Irmelin blev klar för sjuksköterskeutbildningen fick hon inte en krona från sina föräldrar. Bara Gösta stöttade henne. Studiestipendiet hjälpte också tack vare hennes höga betyg.
Strax före examen blev Gösta sjuk. Han förstod att tiden var inne och berättade att torpet tillhörde Irmelin. Han rådde henne att söka arbete i stan, men aldrig glömma huset. Ett hus lever så länge det finns mänsklig närvaro veden måste fyllas på till vintern. “Var inte rädd att bo här ensam, för här kommer din lycka att finna dig,” förutsade Gösta. “Du kommer att bli lycklig, min flicka.” Kanske visste han något.
Göstas förutsägelse slog in
Gösta gick bort på hösten. Irmelin började jobba som sjuksköterska på lasarettet i Kronoberg. Helgerna tillbringade hon i torpet. När kylan kom tände hon upp i vedspisen. Gösta hade staplat ved så det räckte länge. Prognosen lovade snöstorm, och Irmelin hade två lediga dagar. Hon hyrde annars ett rum hos en släkting till sin studiekamrat i stan och trivdes bäst i torpet.
På kvällen kom hon ut till byn. Mitt i natten drog snöstormen igång. På morgonen låg snön tjock, och vinden mojnade något men vägen var oframkomlig. Ett försiktigt knackande hördes på dörren. Utanför stod en ung man.
“God dag,” sa han. “Jag har kört fast med bilen utanför ditt hus. Har du en spade?” Irmelin svarade: “Det står en vid trappan. Vill du ha hjälp?” Mannen, som var rätt stor, flinade och sa: “Nej, du ska nog helst inte ut då måste jag gräva loss dig också!”
Han skottade skickligt och fick igång bilen, men fastnade igen efter några meter. Efter en stund bjöd Irmelin in honom på te. “Många bilar passerar snart, stormen går nog över,” sa hon.
Mannen tog erbjudandet och följde med in. “Är du aldrig rädd att bo här ensam vid skogen?” undrade han. Irmelin förklarade att hon bara var där på helgerna att hon arbetade i stan men att hon funderade på vad hon skulle göra om bussen inte kom. Mannen, som presenterade sig som Stig, erbjöd sig att skjutsa henne eftersom han själv bodde i Växjö.
Irmelin tackade ja.
Senare, efter jobbet, gick Irmelin hem genom stan. Plötsligt dök Stig upp bredvid henne. “Du måste ha magiska örter i ditt te,” skojade han. “Jag längtar redan efter att se dig igen. Kanske får jag smaka på teet en gång till?”
De gifte sig aldrig. Irmelin ville inte ha någon stor fest, och efter en stund gav Stig upp de valde kärlek framför traditioner. Irmelin lärde sig att det finns män som bär sina kvinnor i sina hjärtan, inte bara på utsidan. När deras första barn föddes häpnade de på BB över att den tunna kvinnan kunde få en så stark son.
Om någon frågade vad pojken skulle heta, svarade Irmelin: “Han ska heta Gösta, efter en som var riktigt god mot oss.”
Ibland är det just de som älskar oss villkorslöst som visar vägen till vårt eget välmående och vår lycka. Och ett hem, där omtanke och värme råder, blir alltid en plats där lycka kan slå rot oavsett om det är vid skogsbrynet eller mitt i stan.
