Gammal svensk klokskap säger: Människan är ingen bok, den läser man inte ut vid första sidan.
Men Birgitta Andersson var säker på att det var struntprat, för hon visste minsann allt om folk!
Linnéa, hennes dotter, hade gift sig för ett år sedan.
Birgitta hade alltid drömt om att Linnéa skulle hitta en redig kille, barnbarnen skulle komma, och hon, farmor, skulle bli navet i hela den stora familjen, precis som förr.
Erik, som dottern valt, var ingen dum karl och hade det ganska gott ställt. Det verkade han nästan lite stolt över. Men paret hade flyttat till sin egen lägenhet i Hammarbyhöjden och tycktes inte längre behöva hennes råd!
Erik verkade dessutom ha dåligt inflytande på Linnéa!
Den sortens familjeliv gick inte alls ihop med Birgittas planer. Erik var henne till allt större irritation.
Mamma, du förstår inte, Erik växte faktiskt upp i fosterfamilj. Han har kämpat sig fram själv, han är stark och snäll, förklarade Linnéa bekymrat.
Men Birgitta rynkade bara på näsan och letade fram nya brister hos Erik.
Han visade nu en annan sida än den han visade Linnéa! Det var hennes plikt som mor att öppna dotterns ögon innan det var för sent!
Ingen utbildning, envis och ointresserad av det mesta!
Helgen satt han bara som klistrad framför tv:n, trött enligt honom själv!
Och med en sådan vill hennes dotter dela livet? Aldrig! Linnéa kommer att tacka henne en dag.
Och barn då, hennes barnbarn, vad skulle en sådan far kunna lära dem?!
Så Birgitta var djupt besviken. Och förstås, Erik kände tydligt svärmors kyliga attityd och började glida undan.
Kontakten blev alltmer sporadisk, och Birgitta slutade helt att besöka deras hem.
Linnéas pappa, go och mild, kände sina begränsningar och höll sig neutral.
Men sent en kväll ringde Linnéa med oro i rösten:
Mamma, jag har inte nämnt det, men jag är bortrest med jobbet i två dagar. Erik blev förkyld på bygget och kom hem tidigt, mådde verkligen dåligt. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte.
Linnéa, varför ringer du mig om det här? snäste Birgitta. Ni lever ert eget liv, ni verkar inte bry er om oss längre! Hur ska jag må, ingen frågar! Och nu ringer du mitt i natten för att berätta att Erik är sjuk? Har du tänkt klart?
Mamma, rösten skälvde, hon var verkligen upprörd förlåt, men jag är ledsen att du inte försöker förstå att vi älskar varandra. Du tycker att Erik är tom och ovärdig, men det är inte sant! Hur kan du tro att jag, din dotter, skulle kunna älska någon som är dålig?
Birgitta teg.
Snälla mamma, du har ju vår extranyckel. Kan du titta till honom? Jag tror något har hänt Erik! Snälla, mamma!
Okej då, bara för din skull, sa Birgitta och väckte sin man.
Ingen öppnade när de ringde på hos dottern och svärsonen, så Birgitta låste upp.
De steg in i mörkret kanske var ingen hemma?
Han kanske inte är hemma, försökte hennes man, men Birgitta gav honom en sträng blick. Dotterns oro hade smittat henne.
Hon gick in i rummet och stannade till. Erik låg på soffan i en konstig ställning. Han hade feber!
Läkaren som kom sa lugnande:
Det är nog postförkylning, han har nog gått och dragit på det för länge. Jobbar han mycket? frågade läkaren Birgitta.
Ja, han sliter hårt, nickade hon.
Det kommer gå bra, håll koll på febern och ring igen om det behövs.
Erik sov medan Birgitta satte sig bredvid honom och kände sig märkligt till mods här satt hon, hos den svärson hon alltid rynkat på näsan åt.
Han låg så blek, med håret klistrat i pannan av svett. Plötsligt kände hon medlidande. I sömnen såg han yngre och mjukare ut, nästan som en pojke.
Mamma, mumlade Erik plötsligt i halvslummern och grep hennes hand, lämna mig inte, mamma.
Birgitta blev först förvånad, men drog inte undan handen.
Så satt hon kvar hela natten.
Tidigt nästa morgon ringde Linnéa igen:
Mamma, förlåt, jag kommer hem snart, du behöver inte stanna, det ordnar sig nog.
Det har redan ordnat sig, älskling, log Birgitta. Vi väntar på dig här, allt är bra.
*****
När deras första barnbarn föddes, erbjöd Birgitta direkt sin hjälp.
Erik tryckte tacksamt hennes hand:
Ser du, Linnéa! Du trodde inte din mamma ville hjälpa oss!
Och Birgitta, stolt med lilla Algot i famnen, gick runt i lägenheten och småpratade med barnet:
Vet du, Algot, du har de finaste föräldrarna och mormor och morfar man kan önska sig! Du har verkligen tur, min vän!
Kanske hade ordspråket rätt ändå en människa är ingen bok, man läser henne inte vid första sidan.
Och det är bara kärleken som lär oss att förstå varandra på riktigt.
